LitteraturMagazinets recension
av Lejonet från Zagros, Lena Matthijs
Irakiskt drama får sin upplösning i Sverige
Om inte Lena Matthijs namn stått på omslaget, så hade jag inte kunnat lista ut författaren.
Lena Matthijs tredje bok skiljer sig avsevärt från de två första. Den känns hårt redigerad och jag saknar författarens signum – det ordrika berättarspråket – det där lilla som kan tala om för läsaren vem det är som skrivit boken.
Upptakten är hårdkokt: Bitar av en styckad manskropp hittas i en plastsäck i Ätran i Ulricehamn och boråspoliserna får avbryta sin femkamp på Liseberg. Nu vidtar ett arbete för att försöka identifiera den döde vars huvud saknas.
Men historien börjar egentligen några dagar tidigare i Kurdistan, där en våldsam far tar sina fem barn med i bilen och kör mot okänt mål. Hans fru har övergett honom och barnen, hon stod inte längre ut med misshandeln och hans heder och stolthet är kränkt. Den grymma fadern lämnar barnen i bilen när de sover, utan mat och vatten, långt från allfarvägar och smuggelleder och fortsätter själv resan med människosmugglare ut ur landet. Detta är hans hämnd mot hustrun för hennes svek. Nu ska han bara hitta henne och berätta vad han gjort.
Barnens kamp för överlevnad i de karga och obebodda bergen överskuggar kriminaldramat. Den tolvårige Zanas förtvivlan när han inser att de är övergivna, och hans vanmaktskänsla över hur han ska lyckas rädda sina småsyskon, bär berättelsen.
Berättelsen är riktigt bra, men det finns en del lustiga fel, som jag till en del tror härrör från rättningsfunktionen i programmet. Det är sådant som brukar inträffa när man skriver ett sms. Här berättas om en plåtskjul av "korrigerad" plåt. Hur ser det ut? Har man korrigerat den korrugerade plåten så att den i stället för veckad blivit slät igen?
Egentligen är boken mera en roman än en deckare, det är en berättelse om en familj som brutalt splittras av en man som inte ser dem som något annat än sina ägodelar. Han ser inte barnen som sina, utan endast som sin hustrus, det är hustrun/kvinnan som är hans ägodel att bruka som han behagar. Det är egentligen inte en berättelse om hederskultur, det här synsättet är inte kulturellt betingat. Men den är en berättelse om svårigheter en flykting stöter på vid vistelse illegalt i vårt samhälle.
Inte ens när ett ytterligare styckningsmord sker fångas min uppmärksamhet helt av polisarbetet, även om svårigheterna att komma vidare framgår tydligt när offret inte finns i några register. Författaren har hämtat sin inspiration ur ett verklig fall och tolkat det fritt.
Boken har endast 348 sidor och en relativt stor stilgrad, så den är en snabbläst sommarlitteratur. Och en riktigt intressant sådan.
Mottagen: 13 juli 2014
Anmäl textfel
