Den svenska rättegångsbalken, som tillämpats i drygt 60 år, utgår från huvudförhandlingen som det ideala rättegångsförfarandet och bygger på principen om absolut åtalsplikt, där utgångspunkten är att alla misstänkta brott ska utredas och åtalas. Krav på ökad kostnadseffektivitet har medfört att det ideala rättegångsförfarandet inte alltid kan förverkligas och att undantag införts från den absoluta åtalsplikten. Förändringarna har inneburit att åklagaren i allt större utsträckning blivit den aktör som har att sortera vilka brottsmisstankar som inte alls hanteras inom straffprocessen och vilka som prövas på ett annat sätt än genom en huvudförhandling.

I avhandlingen behandlas den svenska allmänna åklagarens möjligheter att genom olika lämplighetsöverväganden påverka vilka brottsmisstankar som utreds, åtalas och prövas av domstol vid en huvudförhandling. Åklagarens rättsliga befogenheter undersöks och därmed det inflytande åklagaren kan ha samt hur åklagarens inflytande har förändrats över tid, från rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948 fram till 2011 års ingång.

I avhandlingen analyseras och diskuteras vad rättsutvecklingen kan innebära. Diskussionen förs utifrån de krav som ställs på processen för att den ska anses som rättvis och stämma överens med värderingarna i samhället. Som utgångspunkt tas att de kraven kan härledas från straffprocessens syften, principer som har betydelse för åklagarens beslutsfattande och krav på en ändamålsenlig process. Fördelningen av uppgifterna mellan åklagaren och andra aktörer i den svenska processen jämförs med hur uppgifterna har fördelats mellan åklagaren och andra aktörer i den engelska och i den norska processen.