LitteraturMagazinets recension
av Geniet från Breslau, Lena Einhorn
Vart tog Clara vägen?
Fritz Haber var verksam i Tyskland i början av förra seklet. Han var en forskare med visioner. Han hade lust att skapa, och han ville nå fram, bli erkänd, bli berömd. Genom att ihärdigt arbeta för att utvinna ammoniak på kemisk väg gav han ett viktigt bidrag till konstgödselindustrin. Det hade stor betydelse för jordbruket och livsmedelsförsörjningen. För denna bedrift belönades han med Nobelpriset 1918.
När första världskriget stod stilla i skyttegravarna på västfronten fick Haber i uppdrag att framställa en stridsgas. Den skulle rädda många liv – så resonerade man – då den skulle leda till ett snabbt slut på kriget. Haber gav sig, liksom många andra tyskar, fanatiskt in i kampen. Hans vän, Albert Einstein, var pacifist.
Om vetenskapsmannen Fritz Haber handlar Lena Einhorns nya bok, ”Geniet från Breslau”. Jag läser den med stort intresse. Författaren menar att hon skrivit en dokumentärroman. Fritz Haber är en verklig person med judiskt påbrå. Men Einhorn går inte särskilt in på det judiska annat än att beskriva hur Haber själv får känslan i början av sin karriär av att bli stoppad. Så han låter döpa sig.
Egentligen är det något annat än Fritz Habers levnadsöde som gör att jag sugs in i denna roman. Det beror i stället på den kvinna, Clara Immerwahr, som vi får möta i början av skildringen och som ska bli hans hustru. Hon är också kemist och drivs av stor vetgirighet. Men i det Tyskland där hon växer upp får kvinnor inte ens ta studentexamen, än mindre doktorera. Hon lyckas emellertid med bådadera genom diverse kringelikrokar. Hon bevistar tillsammans med några få andra kvinnor föreläsningar på universitetet. De får sitta längst bak på lediga platser. Framför dem sitter de män som har rätt att registrera sig som fullgoda studenter på kurserna.
Clara har kommit en bra bit på väg när Fritz friar till henne. Först säger hon bestämt nej. Men hon ändrar sig efter en tid. Hon vill också ha del av den tillvaro som innefattar familj och barn. Fritz bedyrar att hon ska få fortsätta sin forskning. Ja, hon ska få bli hans kompanjon.
Clara försvinner dock från fokus i romanen. Det stämmer överens med utvecklingen av hennes äktenskap vid sidan av den framgångsrike Fritz. Men jag ser det också som ett val av författaren att dröja vid hennes make och hans plats i tiden, framväxten av den betydande tyska kemiindustrin och dess samarbete med militären.
Ju längre berättelsen fortskrider ju mer kommer den att likna en kompilation av research. Jag får veta mer än jag visste förut om skotten i Sarajevo och det som ledde till första världskrigets utbrott. Jag inmundigar fakta om militära trupper och deras positioner. Som läsare får jag följa försöken med stridsgasen som dödar hundar, katter och andra djur innan det är dags för fiendesoldaterna. Lena Einhorn lyckas ändå i allt detta upprätthålla närheten till sitt objekt Fritz Haber.
Men var är Clara? Hon sysselsätter sig med en barnkrubba vid den kemiska institutionen. Forskare drar i fält. Kvinnorna får börja arbeta och försörja familjerna. Barnen måste tas om hand. Själva har Clara och Fritz en son, Hermann, som är i tioårsåldern när kriget bryter ut.
Lena Einhorn kommer att närvara på bokmässan i Göteborg och tala om hur det är att skriva historiska romaner.
Mottagen: 15 september 2018
Anmäl textfel
