LitteraturMagazinets recension
av Utan personligt ansvar, Lena Andersson
Lena Anderssons antihjältinna gör nya misstag i kärlekens namn
Lena Andersson gör återigen en djupdykning i mekanismerna kring känslomässig masochism.
Ester Nilsson gör det igen. Faller handlöst för en man som är henne underlägsen intellektuellt, men överlägsen i kärlekens maktspel. Det som borde vara enkelt blir svårt, för världen styrs inte heller denna gång av sanning och logik.
Lena Anderssons andra roman om Ester Nilssons öden och äventyr, ”Utan personligt ansvar”, börjar fem år efter att historien i ”Egenmäktigt förfarande” slutar och Hugo Rask försvinner ur Esters liv. Inte mycket tycks ha hänt den naivistiska karaktären, förutom att hon har lärt sig spela spelet lite bättre än sist.
I den ettåriga relationen med Hugo Rask, stod det snabbt klart att det var han som styrde händelserna (och ickehändelserna) med Ester Nilsson. I den nya relationen med Olof Sten, som varar i drygt fyra år, har spelet i sig inte förändrats, bara Esters strategi.
Olof Sten är skådespelare och har en roll i en pjäs som skrivits av Ester Nilsson. Den heter ”Tresamhet” och handlar om en man inlåst i ett olyckligt äktenskap, men som inte förmår lämna sin fru.
Eftersom livet och fiktionen tycks vara sammanflätat och cirkulärt inleder Ester och den gifte Olof ett förhållande. Ester blir Älskarinnan. Och så inleds fyra år av desperat längtan efter närhet och att få vara den enda kvinnan i Olofs liv.
Kärleken är hos Lena Andersson ett maktspel, byggt på en handel med känslomässigt kapital. Balans på de älskandes konto är dock väldigt sällsynt, förmodligen för att relationen mellan Ester och Olof i grunden är ojämlik. Hon älskar, han blir älskad. Men Ester drivs av en outhärdlig tro på att resten av världen är beskaffad på det sätt hon ser den. Allt tolkas till fördel för hur det borde vara, även Olofs brist på vilja att välja.
Olof ömsom lockar in Ester i sin värld, ömsom utestänger henne. Han ger henne komplimanger och han förödmjukar henne. Han lovar aldrig något i varken ord, eller handling, men i Esters välvilliga kärlekstörst lovar han allt. Om inte i dag, så i morgon ska han lämna sin fru för att bara vara hennes. Ester lever inte livet, hon tolkar det.
Det är plågsamt att läsa hur Ester gör sig fin inför deras möten som Olof plötsligt avbokar, hur han förbjuder henne att sms:a när det finns risk att hans fru blir misstänksam, att hon köper en bil enkom för att kunna skjutsa honom till diverse teaterföreställningar och hur hon ordlöst gör sig osynlig på offentliga platser för att han inte ska bli för nervös över att synas med henne.
Det är plågsamt att se hur den förbehållslösa kärlekens förnedring accepteras av Ester. För även hon vet det som alla vet: Att Olof är en parasit som behöver Esters näring för att leva sitt förljugna liv. Men eftersom han är den hon valt att älska, så älskar hon allt med honom. Som en mor alltid älskar sitt barn.
Olof är expert på handel med relationskapital, men Ester är inte så dålig på det heller. Hennes handlösa kapitulerande inför sina känslor för Olof och hans smickrade reaktion på detta föder och göder en känslomässigt masochistisk relation. För Ester blir njutningen likställd med smärtan av Olofs dominanta styrning av deras förhållande.
Men där Olof har makten över kroppen och känslorna, har Ester makten över intellektet, över logiken och förnuftet. Hon har ett annat åtråvärt kapital som Olof Sten, liksom Hugo Rask, saknar. När Ester verbalt punkterar Olof får vi veta att ”Ester fick intryck av att han njöt, så som han alltid njutit när Ester läxat upp honom. Precis som en lydig hund betydde tonen och fastheten allt, orden föga”.
Lena Anderssons roman är en både enerverande och fascinerande studie i konsten att tålmodigt hoppas, tills hopplösheten är det enda som återstår. Det är en ångestladdad berättelse om en kompromisslös övertygelse om att kärlekens renhet övervinner människans solkiga inre. Det är därför vi älskar Ester Nilsson och det är därför hon alltid kommer att förbli ensam.
Mottagen: 9 november 2014
Anmäl textfel
