LitteraturMagazinets recension
av Sveas son, Lena Andersson
Är du en Ragnar?
I Sveas son bjuder Lena Andersson på något som liknar det svenska folk- hemmets urtypsman: Ragnar Johansson. En människa som växer fram ur historiens och samhällets förändringar. En folkhemskonstruktion vars rester känns igen i det som ibland kallas för svenskhet.
Ragnar, vår typiske svensk, är stöpt i måtta och återhållsamhet. Hans rädsla över att vara för mer eller för fin styr hans mest avgörande livsval. Ambitiös och principfast dock, skyr han lättja och fåfängt umgänge. Svettpärlor tränger fram när han träder in i ”finare” rum, i akademiska kretsar där hans hantverkskunskaper inte räcker till. Elisabet, hans kvinna, fungerar som motpol till den analytiske och moderne maken: hon tillhör den i Ragnars ögon föga smickrande skaran ”sällskapsmänniskor”. En social språkmänniska som inte lider av Ragnars mindervärdeskomplex: ty hon bryr sig inte om ifall hon inte förstår, då byter hon bara samtalsämne. Elisabet gillar att vistas i finare rum. Hon uppskattar skönhet, konst och det goda i livet. Hon både kan och behöver ”umgås” med andra människor. En förmåga och ett behov som Ragnar genom sina principer och ideologier helt befriar sig från. Ragnar har även svårt för svåra, förminskande och odemokratiska ord. Ord som alla kan förstå borde alltid användas i första hand. Det är en praktisk, modern och rättvis människa. Och så pass ideologisk att han jublar över pulvermatens intåg i de svenska köken. Underbart är det att i vår egen matfixerade tid få påminnas om pulvermatens fantastiska, demokratiska och kvinnofrigörande syfte.
"Som ungkarl hade Ragnar provat alla pulver han hittat och funnit dem fenomenala. Nu kunde även den som inte klarade att göra raggmunk, brunsås eller crema catalana få äta sådant till vardags. Pulverformen hade även fördelen att det gick att sätta samman det perfekta näringsvärdet. Människor skulle inte längre behöva bli tjocka, trötta och sjuka som mor Svea och Gunnar."
Ragnar är obotligt positiv när det gäller det moderna samhällets utveckling. Och eftersom Ragnar är en konstruktion kan vi förlåta och förstå hans måttliga lycka och olycka allt eftersom besvikelserna hopar sig. Sonen överger cykelklubben och dottern hoppar av sin skidkarriär. Allt går tillbaka till sprickor i relationer som han själv haft till sin far och mor. Värderingar och ideal som Ragnar velat bryta sig loss från för att anamma det nya modernare samhället, sin egen tid. Detta generationsskifte som tids nog kommer att få hans egna barn att bryta sig loss från Ragnar och hans besvikna, bittra, klagan över folkhemmets fall. Jo för även Ragnars barn formas till individualister. När Lena Andersson beskriver svensken Ragnar berör hon svenska sätt att tänka och vara på som är betingade av den miljö och den politik som landet Sverige har format sina medborgare i. Här får vi flera användbara svar till frågan om ”hur svenskar är". Och många nostalgiska återblickar.
Språket är perfekt. På sätt och vis speglar det Ragnar själv. Rakt och tydligt. Snitsigt på ett korrekt vis. Ingenting sitter på sned eller känns på något vis vagt eller tvetydigt. Skriften uppvisar helt enkelt ett mycket robust hantverk. Innehållet är också ur historiskt perspektiv en rik källa till bildning om Sverige och svenskarna. En roman att läsa och läsa om i flera generationer.
Mottagen: 3 maj 2018
Anmäl textfel
