LitteraturMagazinets recension
av Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek, Lena Andersson
En knivskarp blick som ser igenom allt spel
Alla har en åsikt och precis alla känner igen sig i Lena Anderssons berättelse om makt och vanmakt.
Jag lägger upp en bild på boken ”Egenmäktigt förfarande” på Instagram. Bildtexten lyder ”Jag köpte den till slut. Och fan om inte Lena Andersson plockat ut min själ och varsamt placerat den mellan boksidorna”. Aldrig har jag fått så många kommentarer på ett foto som det här. En veritabel bokcirkel utbryter i mitt flöde och alla har en åsikt. Men framförallt, precis alla känner igen sig.
"Egenmäktigt förfarande" handlar om Ester och Hugo. Ester är poet och får i uppdrag att skriva om ”det store manliga geniet”, konstnären Hugo. Hennes förälskelse är omedelbar. Först i bilden hon målar upp av honom under sina förberedelser till intervjun och sen även i verkligheten. Hon trånar, ser till att hamna i samma kretsar som han och får till slut till det. Kroppsvätskor utbyts och Esters hjärta är förlorat. Hugo tar emot hennes åtrå. Suger den i sig, men ger inte mer tillbaka än att hennes hopp aldrig riktigt tillåts att dö.
”Egenmäktigt förfarande” är en berättelse om makt och vanmakt. Det plågsamma i att vara den som älskar mest, eller som Andersson skriver "Ingen av dem var särskilt intresserade av henne, men båda var intresserade av honom". Våndan fullkomligt dryper om sidorna. Vi får följa tätt inpå Ester i hennes kval, hennes nattliga messande till den kylslagne Hugo, hennes kvävande ångest. Det är en historia som vi alla har hört förr, som vi upplevt, sedd med en knivskarp blick som ser igenom allt spel och borrar sig in till den absoluta kärnan.
Lena Andersson skriver avskalat och stringent. Någon kallade henens stil för ”kall”. Jag tror snarast att det är ett genialt drag att inte även språkligt vältra sig i känslor. Det är på det sättet boken blir relevant för oss alla. Vi kan förhålla oss till berättelsen på det sätt som passar oss och känslorna kan i det närmaste komma direkt inifrån läsaren själv. Det är mycket effektivt.
Och som sagt, folk relaterar. Sällan har en bok om den allmänmänskliga känslan kärlek renderat så mycket tankar och åsikter. Den har analyserats som ett inlägg i den feministiska debatten, som ett stilistiskt under, som en studie i makt och maktlöshet. Folk irriterar sig på bilden av Ester – ett våp, ännu en kvinna som låter sig hunsas av en man. Folk hatar Hugo – han är dryg och elak. Visa lite empati!
”Alla är vi Ester”, skriver någon i mitt instagram-flöde. Så sant. Men alla är vi nog lite Hugo också. Att vara åtrådd är underbart. Att älska med. Att bli ratad, är däremot fruktansvärt. Men vi är villiga att kasta oss ut och försöka. Förnedra oss på kärlekens altare. För vi vet, att om vi lyckas, kommer det bli alldeles alldeles gudomligt.
Mottagen: 12 mars 2014
Anmäl textfel
