Domningskanten är ett lapptäcke av olika sorters text, eller en mun med flera röster som undrar över och undersöker det självbiografiska. Barndom och vuxet liv blandas samman, kroppen förändras och går sönder, växer ihop.

Leif Holmstrand försöker sprida ut minnet till något rumsligt, han vill inte tvinna förlopp som liknar realism. Men en dagbok från 19791980 dyker upp, insisterar på tidslinje och enkla utsagor. Eller är det verkligen det som händer?

Delar av minnen och historier smyger fram ur skuggorna, någorlunda sammanhållna ur perspektivet orsak/verkan. Annat material hackas misstänksamt sönder och byggs ihop till motstridiga, men för det berättande jaget sannare mosaiker. Förlorade kärlekar ekar avlägset mellan vissa minnen, innan dessa på minnens vis trängs ihop, hårdnar, stänger vägen till det förflutna.

En liten roman ingår i volymen, pervers ångest också. Och sorg, eftersom människor dör.

Domningskanten består av både prosa och lyrik.