LitteraturMagazinets recension av Bombmakaren och hans kvinna, Leif GW Persson
Leif GW skriver nytt och nedtonat
Ungefär på sidan 300 blir det lite action, annars lunkar det på i Leif GW Perssons senaste roman.
Från brittiskt håll får Säkerhetspolisens operativa chef Lisa Mattei information om att ett al Shabaab-näste i Eskilstuna förbereder ett terrorattentat i Sverige. Mattei samlar kompetent folk kring sig och ett intensivt och metodiskt spaningsarbete börjar. Ungefär på sidan 300 blir det lite tempo, annars lunkar det på i Leif GW Perssons senaste roman, "Bombmakaren och hans kvinna".
Här skildras hur svenskt rättsväsende kan tänkas fungera under ett akut terrorhot. Det är en intensiv text – och initierad, får man väl förmoda. Och trots brist på drama är det spännande att följa hur bilden av den planerade terrorhandlingen växer fram.
Nytt i den här boken är att GW Persson skriver så nedtonat. Faktiskt hör man inte som i tidigare verk hans röst i texten, borta är också de flesta sarkasmerna och de drastiska kommentarerna. Och borta är tack och lov den grymtande mansgrisen Bäckström och hans maniskt nedsättande omdömen om allt och alla.
Lisa Mattei är smart, vass och relativt ung, men eftersom hon är kvinna låter GW Persson henne vandra med ständig och rätt tröttsam ångest över att hon inte är hemma och läser godnattsagor för sin dotter.
Och terroristerna? De förblir spaningsobjekt. Persson behåller rättsväsendets perspektiv på dem, distanserat och opersonligt, genom ett kikarsikte, liksom. På det viset behöver han inte ge sig in på varför i all världen en somalisk familj sedan länge bosatt i Sverige, har förvandlats till en terrorgrupp som vill förgöra det svenska kungahuset och regeringsledamöter. Det hade inte suttit i vägen att få en förklaring till det.
Mottagen: 3 augusti 2015
"Gustavs grabb" sopar banan med de andra reatitlarna
Leif GW Perssons bok populär förhandsbokning
Anmäl textfel