Recension
av Midvintermörker, Lars Wilderäng
Hur mycket är din frihet värd för dig?
Det är tidig morgon Annandag jul 2012 och Sverige sover lugnt och stilla efter julhelgerna. Några få är uppe och alerta, polisbefälet som arbetar i Malmö, vice statsministern som skall på jakt i skogarna utanför sitt hus i Falun, Kaptenen som ligger i fältövning ute på Gotland, taxichauffören som är på väg hem efter en hård arbetsnatt i Stockholm, och de är också de första som märker att Sverige står under regelrätt attack från Ryssland. Med skydd av en tidigare annonserad officiell militärövning slår den ryska försvarsmakten hårt mot alla kända svenska officiella byggnader, hamnar och områden som tillhör den svenska militären. Genom i förväg utsända soldater saboteras de svenska kraftnäten, Räddningstjänstens arbete, illegala vapen delas ut i oroliga förorter och högt uppsatta politiker mördas i sina hem. Helt plötsligt, utan förvarning, står Sverige mitt i ett brinnande krig. Utan fungerande kommunikationsnät, med största delen av försvaret sönderbombat och med ett EU som inte kan bestämma sig om vilken fot det skall stå på och med Norge som enda internationella stöd, blir det till att försöka klara sig själva i en värld då allt bara exploderar.
Kapten Erik Segerfäldt, deltagare i svenska försvarets fältövning på Gotland, vaknar tidigt på Annandagens morgon, precis innan lägret attackeras av ryska bombplan och har möjligheten att sopa ihop resterna till något som går att använda. När alla har samlats och befälen är på plats, så inser de att det inte finns någon kontakt med fastlandet och att de ensamma måste besluta sig för hur de skall agera, vifta med vita flaggan eller kämpa med det de har för att försvara Sverige mot den ryska invasionen?
Det är en fartfylld, spännande historia som är lite för realistisk för att jag skall vara helt bekväm med det. Skulle det verkligen gå så illa om vi verkligen blev invaderade? Är det svenska försvaret verkligen så pass nedmonterat? Är det slöseri att satsa på försvaret eller är det troligt att det kommer, inom en rimlig framtid, det vill säga min livstid, att behövas? Jag har inte tänkt så mycket på de här frågorna på väldigt länge, och nu kom helt plötsligt allt på en gång. När jag läste ’Midvintermöker’ så läste jag även en artikel om nygjorda dokumentärer om andra världskriget där bland annat några få av de ytterst få överlevande soldaterna på De Allierades sida intervjuades. En av de då mycket unga men nu mycket gamla männen rördes till tårar när han berättade om vad som hände på en strand i Frankrike för 70 år sedan och ställer sedan frågan till journalisten som filmar ”Hur mycket är din frihet värd för dig?”. Det fick mig att tänka en hel del på det faktum att för 70 år sedan så pågick ett brinnande krig i Europa, ett krig som påverkade allt och alla som levde på kontinenten. I kombination av Wilderängs bok om de inte ont anande svenskarna som i boken är en relativt lätt match för den ryska armén, trots att de kämpar till sista soldat. Det är bara 70 år sedan det var fullt krig och lite mer än 20 år sedan järnridån föll. En blinkning i människans historia, egentligen. Inte för att jag vill ta någon egentlig ställning i upp- eller nedrustningen av det svenska försvaret, men känns det ändå inte lite naivt att tro att bara för att det har varit lugnt och stilla de senaste två decennierna så kommer det att fortsätta vara det? Har vi inte lärt oss mer än så av historien?
Mottagen: 10 februari 2012
Anmäl textfel
