LitteraturMagazinets recension
av Midsommargryning, Lars Wilderäng
Krigsroman där det varken finns hjältar eller vinnare
I Lars Wilderäbgs ”Midvintermörker” från 2011 fick läsaren följa invasionen av Sverige. I uppföljaren ”Midsommargryning” är det dags att bita i det sura äpplet och leva i det förändrade samhället som uppkommit efter kriget.
2012 överraskades ett sovande Sverige under en iskall midvinternatt av en välplanerad rysk invasion. Efter det korta och intensiva Mellandagskriget sluts freden, men Sverige är ett land i spillror och har förlorat Gotland.
År 2023 är landet ett annat, där en raserad ekonomi, ökade sociala klyftor och brist på varor som varit en självklarhet sedan andra världskrigets ransoneringar har skapat en ny typ av land. Hårdare, bittrare och ganska mycket argare. Den ”fria” Republiken Gotland har självstyre men är tungt belastad med rysk militär som med ön som bas bevakar sina intressen i Östersjön. På Midsommardagens morgon möts Sverige återigen av nyheterna att Ryssland har kränkt svenskt territorium, vilket är upptrappningen till nya handlingar ifrån militären, något som bevisligen aldrig slutar väl.
Det är en sammanbiten kamp som förs i ”Midsommargryning”, den som pågår mellan karaktärernas behov av att återupprätta den självbild som försvann ner i avloppet efter Mellandagskriget och viljan att återuppbygga samhället. På många sätt en nyanserad bild av den fiktiva situationen som Lars Wilderäng gestaltar, utifrån läsarperspektivet känns både handlingssätt och resultat (eller uteblivna resultat) väldigt nära en potentiell, realistisk framtid, om man utgår från att handlingen i ”Midvintermörker” har inträffat.
Persongalleriet i boken sträcker sig över de personer som är beredda att offra både sig själva, men oftast helst andra, för att nå sina mål. Mål som i många fall är lite väl grumliga, men ändå på många sätt förståeliga, rentav mänskliga. Wilderäng tecknar, med hög trovärdighet, porträtt av sina karaktärer som kämpar för det som de tror på, samtidigt som gränserna mellan rätt och fel ständigt suddas ut. I hans bok finns det inga glorifierande porträtt, vare sig av de ryska eller de svenska karaktärerna, utan alla går samma väg – rakt ner i den moraliska gråzon där människor accepterar både det ena och det andra utan större eftertanke, med ursäkten att det stora sammanhanget alltid går före den enskilda individens rättigheter. Inga hjältar och inga vinnare, bara de som överlever mer eller mindre, kvarlevande med tvivlen kring sina handlingar. Blev det verkligen en bättre värld av deras uppoffringar, och var de ideal och de människor som utlämnades på vägen verkligen värt det? Trots alla tvivel så är det få som stannar upp och frågar om deras val varit riktiga och de som gör det är alldeles för sena i sina tankar, för det finns inte längre någon att rädda.
Lars Wilderäng målar en bild där behovet av ett fungerande försvar är skriande, i förlängningen tydlig kritik mot den försvarspolitik som bedrivs i dagens Sverige, men i samma bild är kriget och krigshandlingar allt annat än önskvärda. För hur han än vänder och vrider på situationen så blir det inte bättre för nästan någon, så som kriget framstår i en utomståendes ögon. Trots det lyckas han peka ut det faktum att kunna försvara sig själv alltid är bättre än att förlita sig på en omvärld där man är utlämnad till andras politik och behov, vilket gör att man i praktiken blir i princip hjälplös.
”Midsommargryning” bjuder på intressant läsning, med ett lättflytande språk och svidande samhällskritik. För dem som ser sig avskräckta av det militära sammanhanget och de detaljer som hör därtill säger jag bara; gräv lite djupare, det finns så mycket mer att hitta därunder.
Mottagen: 1 maj 2013
Anmäl textfel
