LitteraturMagazinets recension
av Den stora verklighetsflykten, Lars Vasa Johansson
Citronsurt om magiska missöden
Anton är Sveriges gnälligaste trickmagiker. Trots att han har drömyrket är giggen torftiga, snikenheten stor och fyrtiofemårsdagen bittert ensam. Barndomsvännen är lyckligt gift med barndomsförälskelsen, vilka tillsammans utgör Sveriges folkkäraste magikerpar – slutsålda shower, flashiga turnébussar och till och med familjelyckan har de stulit från Anton (enligt Anton). När managern ringer och vill släppa Anton ur sitt artiststall verkar allt vara över, men så står ödet plötsligt mitt på en landsväg i form av en röd soffa.
Kollisionen med soffan för Anton bort från vardagen och virrande in i en urskog genomsyrad av magi. Här gör han sig omgående till fiende med ett oknytt, får en dödsmärkning och åtar sig tre uppdrag i utbyte mot att få denna dödsmärkning lyft. Under berättelsens gång hinner han stifta bekantskap med allehanda udda filurer i och kring Tiveden. Samtidigt får han långsamt syn på sitt eget beteende. Parallellt med de magiska missödena får vi följa hans uppväxt, relationen till bästa kompisen och hur den förvreds i något surt och ruttet. Dessa sura och ruttnande känslor tar form i Tårdryparen, en hotfull urvarelse som kommer allt närmre.
”Den stora verklighetsflykten” är en skröna och en folksaga i Jonassonsk anda. Tonen är humoristisk, äventyren nyckfulla, karaktärerna minnesvärda och under allt ligger skildringen av ett människoöde. Den muntra tonen och de slapstickartade snedsteg Anton råkar ut för mildrar hans misär något, dock räcker detta inte för att göra boken till en genuin feelgood.
För att en bok ska vara feelgood måste jag som läsare feel good, vilket är svårt att göra av två anledningar – Anton har varken försonande karaktärsdrag eller en enda vän. Det tar honom så lång tid att få lite självinsikt om hur illa han behandlar sin omgivning att han är svår att sympatisera med, vilket får som konsekvens att ingen av de andra karaktärerna i boken sympatiserar med honom heller. Han bemöts genomgående med ogillande, avsky och total respektlöshet. Visst, han utvecklas, men så långsamt att han under två tredjedelar av boken helt enkelt är jobbig att följa.
Stämningen av folktro, urkrafter och gemytlighet sitter genomgående som en smäck. Det slutgiltiga mötet med Tårdryparen blir genuint skrämmande och, ja, magiskt. Tyvärr tar det boken så lång tid att komma dit utan att insatserna höjs nämnvärt längs vägen att det ofta känns som ett enda långt stående och stampande. De älskvärda, och ibland hat-älskansvärda, karaktärerna vi får spendera tiden med gör dock även stampandet läsvärt. Allt som allt: en mysig myspocket, varken mer eller mindre.
Mottagen: 24 oktober 2016
Anmäl textfel
