LitteraturMagazinets recension
av Mirre och grodan, Lars Rudebjer
Finurlig bok om att tävla och tolka regler
Det är trots allt viktigare med historier än modellbåtar. Därför tvingas morfar lägga ner sitt modellbyggande och istället berätta för Mirre om den gången då Mirre träffade en groda i Alltkanhända-skogen.
Grodan har bestämt att de ska tävla och har redan utsett i vilka grenar, allt för att han ska vinna. Mirre överlistar grodan vilket gör honom rasande, han anklagar henne för fusk och tar poängen i alla fall. Som pris får han bli buren av förloraren ner till sjön samtidigt som han äter upp en hel påse godis alldeles själv. Men skrattar bäst som skrattar sist; grodan får magknip och vid sjön väntar en överraskning som han inte kan ta del av, och den sista tävlingsgrenen som han också förlorar.
Det här är en enkel historia som känns påkommen av en finurlig morfar just i stunden. Precis den sortens historia som man kan längta efter ibland när man läst för många sedelärande berättelser, då är en egoistisk groda mer än välkommen. Mirres tilltag för att vinna tävlingarna är också något man kan prata om med barnen när man läst klart – hur ska man tolka regler och vem bestämmer egentligen?
Boken är fint illustrerad av författaren själv som låter bilden uppta större delen av sidan. Man får verkligen kliva in i Alltkanhända-skogens behagliga grönska, inte bara kika på den. Det finns massor av roliga detaljer att upptäcka medan man läser och man kan gå tillbaka flera gånger och upptäcka något nytt. Men framför allt blir man glad av Mirre som fått lov att se ut som barn gör och har helt vanliga sommarkläder, behändig page och nakna fötter. Hon är tidlös och det är enkelt att identifiera sig med henne oavsett kön och ålder.
Erika Wallman
Mottagen: 27 augusti 2013
Anmäl textfel
