Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finns
inte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har
funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut
angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet säger
inget. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt
faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår
ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i
mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.

Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finns
inte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har
funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut
angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet säger
inget. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt
faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår
ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i
mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.

Efter den mycket uppmärksammade En dramatikers dagbok, 2008, ger Lars Norén nu ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 70-talet.

Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finns
inte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har
funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut
angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet säger
inget. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt
faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår
ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i
mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.