”Snickaren Dag Ingvarsson kom till staden där han vuxit upp. Det är nog början.” Han kommer för att bygga ett rum. Men i ett annat rum ser han första gången Gazzaleh.

Det är ändå knappast början. Det finns ju alltid en förhistoria – som den om Kanonstadens grundande i folhemmets dunkla urtid, eller den om Måd som en gång i högstadieåren i slutet av 60-talet bodde i det där rummet – och hans berättelse rör sig ut och in genom personerna och minnena. Den liknar det skåp med rörliga delar och figurer som han har ägnat sitt vuxna liv åt att konstruera.

Numera tillverkas det av ett bykooperativ i södra Indien, och han är på väg dit när det förflutna kastar honom ur kurs. Ett barn har rövats bort, det är Gazzalehs barn.

Han innesluts i minnena av staden, vid namn Karlskoga, där allt fortsätter att börja och där allt tycks återvända.

De var tre pojkar som hängde ihop där som folksagans tre bröder. Henning tog värvning i Arbetarklassen, blev därefter konstnär. Benny begav sig till Israel för att söka det heliga Sammanhanget. Och tiden slöt dem inne i sitt berg, där också Dag nu sitter.

”Jag har bestämt mig för att försöka minnas vem jag är. Och jag finner att jag då måste tala om Henning. Och om Benny. Och om Måd.”

Nominerad till Augustpriset 2002

Motivering:

Bergtagande fascination och sinnliga motiv skapar stark närvaro i Lars Anderssons roman, om konsten att minnas men också om konsten att glömma och gå vidare. Från Boforsskandalernas Karlskoga till chassidernas Israel och hindumystikens Indien, från ungdomstidens sökande till vuxenlivets insikter, går en eftertänksam och svindlande vacker samtidsresa, en resa till och bort från förälskelsens väsen.

Det här är en berättelse om Karlskoga, om tre pojkar och hur deras liv tar sats i det sena 60-talet. En av dem, Dag, blir snickare. Han återvänder till staden en sen vinterdag på 80-talet, klättrar uppför en brandstege på en husgavel och ser en främmande kvinna innanför ett välbekant fönster …

Femton år senare tas en ung flicka tillfånga, försvinner in i Berget. Dag befinner sig i södra Indien och just på väg till en by där man tillverkar hans skåp, ett skåp där vi ska kunna befolka och betrakta våra liv. Hans berättelse talar om de levande och döda; om hur staden grundades, om snö, om krutbrukets muller, om en chassidisk kartritare vilse i Det Heliga Landet, och om den sista veckan i nionde klass, när Måd färdades i hissen ner i Berget.

”Det är oupphörligt fascinerande – vidunderligt.” Svd

”Jag letar ledtrådar lika ivrigt som Lars Andersson lägger ut dem, kanske som spår av tamarindkärnor in i värmlandsbergets hjärta.” Expressen

”Det är starkt. Mycket starkt.” Helsingborgs Dagblad

"Snickaren Dag Ingvarsson kom till staden där han vuxit upp. Det är nog början." Han kommer för att bygga ett rum. Men i ett annat rum ser han första gången Gazzaleh.
Det är ändå knappast början. Det finns ju alltid en förhistoria - som den om Kanonstadens grundande i folhemmets dunkla urtid, eller den om Måd som en gång i högstadieåren i slutet av 60-talet bodde i det där rummet - och hans berättelse rör sig ut och in genom personerna och minnena. Den liknar det skåp med rörliga delar och figurer som han har ägnat sitt vuxna liv åt att konstruera.
Numera tillverkas det av ett bykooperativ i södra Indien, och han är på väg dit när det förflutna kastar honom ur kurs. Ett barn har rövats bort, det är Gazzalehs barn.
Han innesluts i minnena av staden, vid namn Karlskoga, där allt fortsätter att börja och där allt tycks återvända.
De var tre pojkar som hängde ihop där som folksagans tre bröder. Henning tog värvning i Arbetarklassen, blev därefter konstnär. Benny begav sig till Israel för att söka det heliga Sammanhanget. Och tiden slöt dem inne i sitt berg, där också Dag nu sitter.

"Jag har bestämt mig för att försöka minnas vem jag är. Och jag finner att jag då måste tala om Henning. Och om Benny. Och om Måd."

Nominerad till Augustpriset 2002
Motivering:

Bergtagande fascination och sinnliga motiv skapar stark närvaro i Lars Anderssons roman, om konsten att minnas men också om konsten att glömma och gå vidare. Från Boforsskandalernas Karlskoga till chassidernas Israel och hindumystikens Indien, från ungdomstidens sökande till vuxenlivets insikter, går en eftertänksam och svindlande vacker samtidsresa, en resa till och bort från förälskelsens väsen.
 

"Snickaren Dag Ingvarsson kom till staden där han vuxit upp. Det är nog början." Han kommer för att bygga ett rum. Men i ett annat rum ser han första gången Gazzaleh.

Det är ändå knappast början. Det finns ju alltid en förhistoria - som den om Kanonstadens grundande i folhemmets dunkla urtid, eller den om Måd som en gång i högstadieåren i slutet av 60-talet bodde i det där rummet - och hans berättelse rör sig ut och in genom personerna och minnena. Den liknar det skåp med rörliga delar och figurer som han har ägnat sitt vuxna liv åt att konstruera.

Numera tillverkas det av ett bykooperativ i södra Indien, och han är på väg dit när det förflutna kastar honom ur kurs. Ett barn har rövats bort, det är Gazzalehs barn.

Han innesluts i minnena av staden, vid namn Karlskoga, där allt fortsätter att börja och där allt tycks återvända.

De var tre pojkar som hängde ihop där som folksagans tre bröder. Henning tog värvning i Arbetarklassen, blev därefter konstnär. Benny begav sig till Israel för att söka det heliga Sammanhanget. Och tiden slöt dem inne i sitt berg, där också Dag nu sitter.

"Jag har bestämt mig för att försöka minnas vem jag är. Och jag finner att jag då måste tala om Henning. Och om Benny. Och om Måd."