LitteraturMagazinets recension
av Liv till varje pris, Kristina Sandberg
Helgjuten avslutning på trilogin om Maj
Varför läser jag det här? Det frågar jag mig upprepade gånger när jag läser Kristina Sandbergs tre böcker om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik.
Kristina Sandberg inledde sin trilogi om Maj med att “Att föda ett barn” (2010). Att det inte kommer att sluta speciellt lyckligt står klart redan i första boken. Den unga kvinnan, nyss utsläppt ur föräldrahemmet, blir gravid av misstag och hamnar på grund av det sociala trycket i ett olyckligt äktenskap med en 15 år äldre man som hon knappt känner.
Året är 1938 och livet blir en kamp för att duga till och klara av. Ett världskrig står för dörren och det är jobbigt att bära tunga matvaror uppför trapporna när man är gravid.
Och så fortsätter den grå gröten, sida upp och sida ner. Maj är inte vidare sympatisk, långt ifrån en huvudperson att älska. Hon är både ett offer och medskyldig till sin situation. Och någonstans där växer obehagsklumpen i magen – medlidande, vämjelse, ömhet, irritation. För visst borde hon vara värd ett bättre liv?
I andra boken, “Sörja för det sina”, blir barnen större, det är 1950-tal och tiderna blir bättre – men plikterna i hemmet fortsätter. Livet för Maj handlar om att få saker “bortgjorda”, hon gnor på i en aldrig sinande rundgång. Dillkötttet ska kokas och listerna ska våttorkas och sedan är det bara att börja om igen.
Hur är det möjligt att bli så fångad av detta? Det är ju inte kul och jag bryr mig egentligen inte alls om hur det går för Maj. Ändå väntade jag otåligt på den avslutande delen i trilogin, “Liv till varje pris”.
Och jag blir inte besviken. Det här är böcker att sträckläsa och den sista delen är minst lika svår att lägga ifrån sig.
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör detta så fascinerande. Men en nyckel är antagligen språket som är följsamt och böljande utan att bli tråkigt. Det är bara att hänga med.
Men dragningskraften består nog också i att det här är berättelsen om oss alla – om allt det som ständigt pågår, relationer, livsval, om hur små vi människor många gånger är, hur futtigt livet kan bli.
Majs tillvaro kretsar kring vardagen och jag märker hur Majs slit ner på dammkornsnivå till slut ristas in som en varning: du skall icke förlora dig i det vardagliga. Aktar man sig icke kan allt till slut komma att handla om detta. Förbannelsen med hushållsarbete är ju som bekant att det aldrig tar slut. Det blir aldrig "bortgjort".
Någonstans i mitten av “Liv till varje pris” barkar romanen iväg mot att bli en fullfjädrad tragedi. Åren när barnen blir stora och flyttar hemifrån skildras och Maj hamnar allt längre från mittfåran, tystnaden lägger sig över den välpolerade våningen. Visst, inget speciellt händer. Frisören föreslår att Maj ska ta lite färg i håret den här gången och hon får allt oftare dricka sitt eftermiddagskaffe i ensamhet.
Samtidigt: det här är inte olyckornas och de oväntade vändningarnas berättelse. Ingenting inträffar som inte till vardags inträffar dagligen och hela tiden – de små, små felbedömningarna, misstagen, sammanträffandena – nu, då och alltid. Men ändå är det så sorgligt, så meningslöst. Ångesfyllt. Ett bortkastat liv, allt som inte blir.
Trilogin om Maj är en fantastiskt skildring av hemmafrueran, denna korta parantes då kvinnorna skulle stanna i hemmen och bära upp samhället genom att hålla man och barn hela och rena och förse dem med vällagad mat och en fast punkt. I folkhemmet var det under denna period likvärdigt med ett yrke att ta hand om hemmet. Så mycket har hänt till det yttre sedan denna tid – och samtidigt står vi och stampar på samma fläck. Ekvationen familj och yrkesliv är fortfarande inte löst.
Genom de korta nutidspassager, som finns insprängda här och där i romanerna, spinner författaren en gemensam historietråd över tiden. Dessa avbrott från kronologin irriterade mig först. Jag tyckte inte att de tillförde berättelsen någonting, förstod inte vitsen med att trycka paus på magin och känslan av att befinna sig i en annan tid. Men så småningom märkte jag hur det fördjupade berättelsen om Majs liv.
Att ha hemmafruns historia nedtecknad på det här sättet är också intressant i ljuset av den generationen som kom efter Maj och hennes medsystrar –deras döttrar som gjorde ett så våldsamt uppror på 1960-talet, som skilde sig, slogs för dagis, satte den personliga friheten främst och vägrade göra ett enda långkok. Det blir begripligt varför de många gånger inte kunde annat än att hata sina mödrar.
Sista meningen i "Liv till varje pris" gör mig nästan gråtfärdig för att den är så perfekt. Vilken härlig känsla det måste ha varit att skriva den! En helgjuten avslutning på en berättelse om vår moderna historia ur kvinnoperspektiv. Och faktiskt finns där en liten, liten ljusning.
Mottagen: 11 september 2014
Anmäl textfel
