LitteraturMagazinets recension av Davidsstjärnor, Kristina Ohlsson
"En av de bättre deckarhistorier jag läst"
En förskolelärare skjuts till döds utanför den judiska förskolan. Senare samma dag försvinner två tioåriga judiska pojkar på väg till tennisträningen. Så börjar en av de bättre deckarhistorier jag läst.
Kristina Ohlsson har skrivet en sann bladvändare och en historia som utspelar sig både i Sverige och Israel. Här finns hemlighetsfulla säkerhetstjänster på båda håll. Eden Lundell på SÄPO får gåshud när hon förstår att mossadagenten Efraim Kiel har ett uppdrag för den judiska Salomonförsamlingen i Stockholm. De har ett förflutet tillsammans, som hon inte vill tänka på, och hon har en hemlighet hon inte vill avslöja.
Författarens trådar väver ett spindelnät, komplicerat och förvirrande. En violin spelar en viktig roll, den gör läsare osäker på vem den av de två kvinnliga huvudpersonerna är, som redan i berättelsens början kommer springande hem till sin familj och den katastrof som redan inträffat.
Fredrika Bergman och Axel Recht är de poliser som kopplas in. Dessutom finns den sparkade polisen Peder Rydh, nu anställd under begränsad tid som säkerhetsansvarig vid den judiska församlingen, i utredningens periferi. Peder saknar polisarbetet och försöker få insyn i polisarbetet. Dessutom har han egna slutsatser han vill delge.
Troligen har poliserna porträtterats ingående i de tidigare böckerna, men jag får veta tillräckligt mycket om deras bakgrund för att utan vidare kunna följa handlingen. Det blir inga djupa personporträtt här, men det uppskattar jag, då får själva brottsintrigen stå i centrum.
De två barnen hittas skjutna med papperspåsar över huvudet. Papperspojken har kommit tillbaka. Det är en judisk legend (påhittad av författaren), eller snarare en berättelse för att barnen ska hålla sig inne på kvällarna som berättades i två kibbutzer i Israel. Papperspojken kidnappar barn när det är mörkt. Båda pojkarna har varit inne på ett chattforum och den ena pojken kallade sig Papperspojken. Det är så polisen får höra talas om legenden.
Boken har hela 485 sidor. Spänningen hålls uppe boken igenom. I slutet låter författaren oss läsare få alla pusselbitarna för att kunna foga ihop och förstå händelserna fullt ut. Det är ett snyggt grepp, för både poliserna och Eden Lundell har inte hela historien klar för sig, även om morden klaras upp.
Kristina Ohlsson sällar sig till våra bättre deckarförfattare (det kanske hon gjort redan förut). Det här är den första deckaren jag läst av henne och den är helt enkelt lysande!
Men varför heter inte boken "Papperspojken"?
Mottagen: 20 maj 2013
Recension
Deckardrottning skriver barnbok
Anmäl textfel