LitteraturMagazinets recension
av Det här är inte mitt land, Kristian Lundberg
Det är dags att tala om klass
Det ska sägas direkt. ”Det här är inte mitt land” är en bok som drabbar. Inte som en rosaskimrande förälskelse, utan som en rungande örfil.
Det är en bok som kräver ett uppvaknande. Som visar världen så som den har blivit, fast den inte borde. Som visar det som vi ville bort ifrån, men bara kommit närmare. Det här är en politisk bok, som vill visa att en linje från att läsa, beröras och agera inte bara är möjlig, utan är helt nödvändig.
Kristian Lundberg gör i sin nya bok en rad samvetsplågande iakttagelser och reflektioner som grundar sig i ett antal frågeställningar. Vad är det att vara människa? Medmänniska? Vad betyder ord som solidaritet, om vi glömt ursprungsbetydelsen? Varför behandlas människor som ting i landet som icke längre är? Det obehagliga svaret är för att vi vänder bort blicken. Vad är en människa egentligen värd, när allt har ett pris? ”Skall jag ta hand om min broder”, frågar sig Kristian Lundberg gång på gång och svarar lika många gånger ja. För kan man, ska man.
Boken består av tre delar, innehållande texter som tidigare publicerats. Men de upprepningar som därmed ibland sker, stör inte. Tvärtom får de repetitivt dunka in budskapet om att det är dags att göra uppror mot det orättvisa och omänskliga samhälle vi skapat oss. Ord kan förändra världen och det ges gott om exempel på hur förrädiskt snabbt det går att maskera inhumana handlingar genom att ta makten över språket. Människor blir volymer, arbetare är inte anställda, de är inhyrda och fattigdom görs relativ. Med utgångspunkt i sina egna erfarenheter och sin drivkraft att agera för förändring, tar Kristian Lundberg med läsaren på en resa som bottnar i en ursinnighet över det klassamhälle som vi lever i.
Det här är en poetisk käftsmäll i reportageform, som slår sig rakt in i det svenska samhällets tunnelseende. Där självbelåtenheten och ignoransen hos både politiker och väljare har tillåtit att ett parallellt osynliggörande samhälle vuxit upp bredvid det vi tar för det enda möjliga. För inte skulle vi tillåta att det som sker sker, om vi kunde göra något? Inte minst den första texten om Migrationsverkets förvar för flyktingar som väntar på att utvisas, väcker många frågor om vad vi egentligen håller på med. Snabbt läst tycks det stå "försvar" på sidorna och inte "förvar" och kanske är det själva essensen i boken. Att vi som har mer än vi behöver, försvarar oss mot dem som vill ha samma sak.
Det Lundbergska fingret hytter åt oss alla, oavsett politisk färg.
”Vi har skapat en politisk agenda för de starka, för de som redan i hemmet har fått språk, kunskap, hopp och vilja. En rovdjursskola. En drevjournalistik. Ett politiskt samtal utan politik”.
Kraften i ”Det här är inte mitt land” kommer med den känslosamhet, den förtvivlan och den vrede och vädjan om ett bättre samhälle som prosan kännetecknas av. Boken talar direkt till läsaren, kräver delaktighet, ställningstaganden. Den är en uppmaning till alla, inte minst till de priviligierade författarna och skribenterna med ordets makt att börja berätta det vi inte hör. Hemtjänstens och de papperslösas berättelser. Psykvårdens och den bidragsberoende ensamstående mammans berättelser. Vem berättar om den parallella skuggvärlden som fortfarande består av den klass som numera både moderater och socialdemokrater säger sig representera och värna om, men som vi inte vet något om? Kristian Lundberg gör det.
”Det här är inte mitt land” sliter välbehövligt bryskt upp oss ur vår bekvämlighet. I ett samhälle som förvandlat allt som går att räkna till kvantitativa enheter, är den en viktig påminnelse om vad ett människoliv är värt. Kristian Lundberg är en litterär visselblåsare, som förhoppningsvis hörs ända in i både slott och koja.
Mottagen: 5 mars 2014
Anmäl textfel
