LitteraturMagazinets recension
av I kroppen min - Vägsjäl, Kristian Gidlund
"En bok man inte kan kritisera – men jag gör det ändå"
Gidlunds nya bok träffar rätt i magen – men är också bitvis tillrättalagd och klyschig.
Aldrig har jag läst något så vackert om något så fult. Fast jag är inte bara imponerad och rörd. Jag vill egentligen inte vara kritisk till en författare som nyligen dött – och som dessutom påpekar att han skrev för sin egen skull. Men jag kan inte låta bli.
"I kroppen min, vägsjäl" är liksom den hyllade föregångare "I kroppen min" samlade texter från Kristian Gidlunds välbesökta blogg med samma namn. Den här gången får vi följa med ända till det definitiva slutet. Den 17 september 2013 tog cancern Kristian Gidlunds liv. De sista 100 sidorna innehåller bilder från fotoutställningen om författaren, av fotograf Emma Svensson.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Det börjar i syndens näste, USA. Gidlund är på sin sista resa med kompisarna. De lyssnar på musik, skrattar, dricker öl och gråter tillsammans. Han blir trött, behöver vila, för att sedan använda sina sista krafter till att springa först mot nästa äventyr. De pratar gamla minnen och om tjejer.
"Det är då det brister. Det är då tårarna kommer. Jag berättar att jag vill att hon ska träffa någon. Någon som kommer att ta hand om henne. Som kommer se henne. Ta henne på allvar. Finns där. Finnas nära. Någon vettig. Någon bra. För jag är på väg bort."
Denna monstruösa sjukdom cancer och döden är det mest skrämmande som finns. När den dessutom drabbar unga människor, då är det lätt att bli mållös. Stum inför det grymma, orättvisa, vidriga cancermonstret. Men Kristian Gidlund blir inte stum. Han skriver väl valda ord om ångest och sorg, om barn som aldrig kom till, om livet. Det är vacker prosa, intimt och många gånger överväldigande.
Jag uppskattar också Gidlunds åsikter och politiska agenda.
Jag vill egentligen inte vara kritisk – men jag kan ändå inte låta bli. Jag känner mig som prinsessan på ärten som med hjälp av en madrass till och en till inte ska känna att det skaver. Jag tänker att han var bara 29, han hade inte fått barn än, han var dödssjuk och vad vet jag om hur det känns att veta att döden är nära. Förmodligen begär jag för mycket. Men frågan ekar i mitt huvud, och gör tillslut mig aningen bedövad inför sorgens vassa hugg: var är självdistansen?
Han yttrade ofta att hans död kommer snart och den kommer inte att vara vacker. Men vilken död är egentligen vacker?
Det känns bitvis tillrättalagt och klyschigt. Jag förstår att det är orimligt att önska sig humoristiska inslag och vem är jag att anklaga en cancersjuk för att ta sig själv på för stort allvar. Mellan varven upplever jag texten som stereotyp, full av känslor visserligen, men samtidigt stenhårt kontrollerad. Jag väntade förgäves på hysteri, panik, fula utbrott. Men fick istället inslag av narcissism (till exempel citatet om tjejen ovan). Han har rensat för hårt. Jag vill ta del av skiten också, inte bara pretentiösa formuleringar med vacker klang eftersom det blir på bekostnad av genuiniteten.
Via de svartvita snyggt korniga bilderna får vi dock komma närmare. Bildserien där Gidlund rakar sitt tunna hår som cellgifterna gått hårt åt slår undan muren och går rakt in i mig. Likaså de laddade bilderna från sjukhuset. Jag fängslas av ett foto där Gidlund skrattar tillsammans med en häst. Det finns bara ett. Han blundar och skrattar med öppen mun nära hästens mule. Jag tycker mig se att han har släppt kontrollen just där, och det är fantastiskt fint att se.
Han fick halva Sverige att känna livet i sig, att släppa fram tankar och känslor kring döden. Det uppskattar jag mycket. Jag tror vi behöver det.
Mottagen: 2 december 2013
Anmäl textfel
