LitteraturMagazinets recension
av Hem till Scupper Island, Kristan Higgins
Fartfyllt storstadsliv blir till småstadsidyll
Kristan Higgins är en flerfaldigt prisbelönad och bästsäljande feelgoodförfattare. ”Hem till Scupper Island” är en underhållande och engagerande skildring av en kvinna som plötsligt inser att hon behöver förändra sitt liv.
Nora är läkare och jobbar på ett utav Bostons bästa sjukhus. Hon lever sitt liv på storstadsvis: aktivt, intensivt och ganska så ytligt. När hon blir påkörd av en sopbil och sedan vaknar i sjukhussängen av att hennes pojkvän står och flirtar med sjuksköterskan är allt hon vill att komma bort. Bort från honom, bort från sjukhuset och bort från storstadslivet. Så hon tar med sig sin hund och återvänder till Scupper Island, ön där hon växte upp.
Feelgoodförfattare väljer allt oftare lantlig och idyllisk miljö som kärnan i sina böcker, inte ofta efter att huvudkaraktären i flera år levt ett allt för stressigt storstadsliv. Storstadstempot och storstadskvinnan som var så populärt i chick-lit under 90- och 00-talet får sig nu en knäpp på fingrarna för en ny sorts kvinna. Vad som hände med Bridget Jones (Bridget Jones dagbok) och Rebecka Bloomwood (En shopaholics bekännelser) när de övervunnit storstaden vet vi. Men alla andra kvinnor då? Alla de som levt storstadslivet och insett att det kanske inte alls är det sortens liv de vill leva? Det är dessa kvinnor feelgood ofta fokuserar på numera, och det är den kvinnan Kristian Higgins låter oss träffa i ”Hem till Scupper Island”.
Det här är en feelgood där storstadsmiljö byts ut mot havsbris på ett mycket talande sätt. Nora är kanske uppväxt på ön, men har levt hela sitt vuxna liv i storstaden och med hög press på sig själv. Yta, karriär och socialt liv är grundstenar, men ingenstans ger hon sig tiden att ta hand om det som finns under ytan, att ta hand om sig själv och sitt inre. För visst har Nora trauman både från sin barndom och från sitt vuxna liv som sakta kommer ifatt henne. Havsbrisen på Scupper Island tycks vara precis den friska fläkt hon behöver för att sakta börja bearbeta sina trauman och ompröva det liv hon valt att leva.
Feelgoodgenren ger oss allt oftare kvinnan 2.0, kvinnan i en senare svacka, och det är något väldigt fint i detta. Att se hur kvinnan bryter sig loss från sina gamla föreställningar och tvingas omvärdera hela sitt liv, igen. Och visst spökar många utav Noras storstadsbeteenden fortfarande i hennes värderingar genom hela ”Hem till Scupper Island”, och det är kanske inte så konstigt. Det är svårt att förändra ett tankesätt som är långt inpräntat. Att det just är kroppsfixering som Higgins låter störa i bakgrunden genom hela boken är kanske inte helt oväntat i en brittisk feelgood. Men det faktum att Higgins inte någonstans låter ifrågasätta eller problematisera Noras kroppsfixering är synd och att hon vidare låter den befästas så tungt i en 15-årig bikaraktär är rent utsagt otäckt.
Kanske är Kristan Higgins inte så modern trots allt.
Mottagen: 17 juli 2019
Anmäl textfel
