LitteraturMagazinets recension
av Twist, Klas Östergren
Klas Östergren skapar ingen magi den här gången
Klas Östergren är en svensk mästare i nostalgi och en fantastisk historieberättare. Men hans senaste roman är inte lika välkomponerad som hans tidigare.
För några dagar sedan, när jag stod och stekte falukorv i köket, blev jag plötsligt medveten om hur tyst det var i lägenheten. När jag till sist hittade ettåringen i badrummet var hon i färd med att borsta håret med toalettborsten. Stunden senare, när jag nedstänkt och ursinnig stod i badkaret, med schampoflaskan i munnen och en skrikande dotter i händerna, hade jag bara ett tankefokus: Klas Östergrens "Twist" låg oöppnad på soffbordet.
Få saker fungerar bättre som andrum för en falukorvsosande tvåbarnsmor än Östergrensk nostalgi. Ringlande cigarrök, sammetsdraperier och bardiskar efter midnatt är för undertecknad överlägset bättre som andliga tillflyktsorter än spa-anläggningar.
"Gentlemens" kärleksfulla blick på Stockholm fick mig att bestämma mig för att ta mitt pick och pack och flytta från Malmö. Den ännu bättre "Gangsters" smulade sönder mina författardrömmar.
Mina förväntningar på "Twist" var, milt uttryckt, monstruösa.
Och visst levererar han, vår blivande akademiledamot, om än på ett lite mer återhållsamt sätt den här gången. Handlingen sträcker sig mellan 1960-tal och nutid. Från en sommar när Beatles "Twist and Shout" strömmar från radioapparaterna och livskärleken föds, genom murars fall, till en samtid som i mångt och mycket får symbolisera idéernas död. I centrum står en kvinna, som i klassisk Östergrensk stil bär på både mörker och gåtfullhet, och som älskas av många män. Vissa kallar henne Anne-Marie, andra Amie eller Anna. Kring henne tvistar sig berättelsen framåt.
Som bäst blir det när Östergren på sitt alldeles speciella sätt lyckas hitta de exakta orden för att beskriva rum. Som när huvudpersonen betraktar hur ett par monstruösa bropelare blick stilla förs över arbetarnas huvuden i fabriken han arbetar i. Scenen en blixtrande vacker. Vad Östergren lyckas med är att rama in ett stycke tid från en era då det fanns gott om manövreringsutrymme för maskulinitet i arbetarklasskostym. Då män med muskler och snuskburkar kunde vara hjältar.
Men "Twist" är inte närmelsevis lika estetisk förförisk som flera av Östergrens tidigare alster. Den borrar inte heller ner i människodjupet som de magnifika "Gangsters" och "Veranda för en tenor". Den här gången håller sig historien på ytan eller strax därunder.
Och trots att Östergren måste vara svensk mästare i att legitimera en nostalgikers världsbild, och trots att han vårdar sin dåtid så ömt, så saknar jag något i den här berättelsen. Denna Östergrenska väv känns helt enkelt inte lika magiskt välkomponerad som hans tidigare. Någon enstaka tråd, som den om efterforskningen kring berättarjagets släkting, känns snarast löst hängande.
Jag lägger ifrån mig berättelsen med en känsla av att den sedan ett tag varit på väg ifrån mig.
Mottagen: 9 oktober 2014
Anmäl textfel
