LitteraturMagazinets recension
av Hjärnan darrar, Klara Wiksten
Hyllningsporträtt av människor utanför normen
Klara Wiksten debuterade 2012 med den hyllade serieromanen "Dagarna". Nu kommer hennes andra bok "Hjärnan darrar", om människor som befinner sig utanför samhällets ramar.
Att vara arbetslös och sjukskriven i Sverige idag är att sitta en grupp vuxna människor i ett rum och pyssla ihop en väska av mjölkkartonger. I sin serieroman "Hjärnan darrar" ritar Klara Wiksten upp massor av liknande situationer som förmodligen skulle driva många av oss till vansinnets rand. Men detta är inte en bok som är förbannad. I stället får jag som läsare ta del av den varmaste blick på tillvaron och medmänniskorna som jag upplevt på mycket länge.
Jag brukar ibland beskriva mig som en rätt misantropisk person, något som naturligtvis inte är helt sant. Men jag njuter ändå en smula av att lyssna på folk som ringer P1 med idiotiska åsikter så att jag mysande kan få min mörka världsbild bekräftad. Jojo, såna är de, allmänheten! Den mörka blicken jag stundtals lägger på mina medmänniskor är raka motsatsen till den bild som Wiksten tecknar av sina. Hennes grå, men otroligt varma, blyertsteckningar låter mig ta del av en samling med 19 stycken hyllningsporträtt av personer som står lite utanför våra gemensamt uppsatta normgränser. Porträtten är ihopsamlade under ett antal år då författaren var arbetslös och sjukskriven och kastades in i ett antal arbetsmarknadsåtgärder i stil med mjölkpaketspysslet.
Hennes blick på människorna hon möter är öm, i det närmaste kärleksfull. Hon funderar på vilka de verkligen är, eller vilka de en gång varit. Hon tecknar fram ett "vi" som delar en hemlig outtalad gemenskap i vilken man, trots allt, kan behålla sin värdighet.
En av de starkaste scenerna beskriver en grupp människor på ännu en "inspirerande verkstad för vuxna" som tillsammans skriver listor på olika sätt att ta livet av sig. "Hoppa från ett flygplan och landa mitt på plattan." "Sätta sig på ett pittoreskt litet konditori i finkostym och hälla arsenik i sin egen cafe au lait." Det är avgrundsdjupt mörker men så fruktansvärt fint och faktiskt roligt. Där och då känner man sig som en del av en gemenskap. En person som ännu inte berövats sina möjligheter att agera. Ett sammanhang som till sin natur är så jävla hemskt, men som man vägrar låta definiera en som människa.
"Hjärnan darrar" är värme, kärlek, hopp och tro i en värld där vi är rädda för olikheter och svaghet. Den tar det gamla slita uttrycket "vi är alla olika, men vissa är mer olika än andra" och gör det relevant och sant på nytt. Att jag hemfaller åt misantropin handlar väl egentligen om en rädsla för att bli besviken på folk när de plötsligt beter sig illa. Hellre döma på förhand än bli besviken i efterhand liksom. Wikstens ingång till tillvaron är istället förlåtande och jag är mycket inspirerad!
Mottagen: 7 april 2016
Anmäl textfel
