LitteraturMagazinets recension
av Smärta : ett fall för kommissarie Santos, Kjell Eriksson
Mord blandat med sambafotboll på brasiliansk ö
Kommissarie Santos känner att han börjar tappa greppet.
Det här är Kjell Erikssons andra bok om kommissarie Santos, den halvfeta medelålders chefen för polisstationen på den brasilianska ön. Författaren bor delar av året på ön Itaparica i Brasilien, så det är lätt att förstå varifrån han fått inspirationen till böckerna.
Santos är en ganska ovanlig huvudperson, i alla fall med svenska mått mätt (undantaget Leif G.W. Perssons kommissarie Evert Bäckström, men inga jämförelser i övrigt). Santos försöker på alla sätt undvika jobbet – de lokala barernas ölutbud lockar mycket mer. Trots det är det lätt att tycka om honom, i alla fall som bokkaraktär. (Men lite saknar jag Ann Lindell, författarens huvudperson i tidigare bokserie.)
I den här boken har Santos också tröttnat lite på sitt huskors, den gnatande Zelita, och åker i stället ut till lagunen, där han har sitt egna lilla ställe och där det finns en häger som inte säger så mycket, utan bara finns till. Bättre sällskap än en häger och en flaska whisky kan en man inte ha, tycker Santos. När han börjar övernatta vid lagunen, tröttnar hans fru och drar iväg utan ett ord, och då blir livet väldigt tomt helt plötsligt. Dessutom börjar de andra poliserna på stationen bli något uppkäftiga och byborna visar inte samma respekt längre. Santos känner att han börjar tappa greppet.
Till ön kommer Roland Nilsson, en svensk före detta fotbollsspelare på division 1-nivå, som fått i uppdrag av Svenska Fotbollförbundet att stärka relationerna och fotbollsutbytet med Brasilien. Marcus Silva är hans brasilianska motsvarighet och ska introducera honom för intressanta lag. Då råkar Roland få syn på en nyröjd fotbollsplan på ön, där några ungdomar spelar boll. Han blir eld och lågor. Det är precis det här han söker, oupptäckta talanger, den lekande brasilianska fotbollen. Ja, det kanske inte är vad Fotbollförbundet vill ha, men Roland är frälst. Grabbarna som spelar är nybyggare, fattiga människor som har ockuperat obrukad mark utanför byn och dessa människor är illa sedda av byborna. En släkt påstår att de äger marken och när först den ena av dem hittas mördad och strax därpå den andra brodern, då hamnar även Roland i hetluften, även om han inte vill blanda sig i, utan bara är intresserad av de unga fotbollsspelarna.
Kjell Eriksson skriver det som jag kallar trivseldeckare. Det är lite småmysigt. Visserligen finns det mord, men aldrig utförligt bloddrypande och hemskt beskrivna. Livet lunkar på i byn och polisarbetet går på trekvart. Skvallertanterna är de som har reda på vad som händer och kommissarie Santos inser till slut att om han ska lösa några brott, då bör han hålla sig väl med frun, så att han kan få initierade rapporter om byborna.
Jag tycker egentligen inte att brotten är det mest intressanta, utan det är snarare så att människorna och livet i byn är det som får mig att njutningsfullt läsa berättelsen. Motsättningarna mellan byborna och de som ockuperar marken utanför byn speglar även på sätt och vis vårt förhållande till fattiga människor som kommer till vårt land.
Jag ser fram emot fler berättelser med den lite otrevliga kommissarie Santos, som trots allt lyckas få till någon slags rättvisa, och hans motpart den unge och betydligt mer sympatiska polisen Luiz.
Mottagen: 16 april 2014
Anmäl textfel
