LitteraturMagazinets recension
av Love Hurts 2, Kim W Andersson
Serienoveller om olycklig kärlek
Kim W Andersson slog igenom med ”Love hurts ” år 2006. Nu kommer uppföljaren.
Första gången jag såg serietecknaren Kim W Andersson var på bokmässan i Göteborg. Han satt och live-tecknade på den då ganska blygsamma seriescenen som stod i ett hörn. Det första jag lade märke till var hans stora kärlek till den böljande linjen. Som illustratör delar jag den kärleken och att ta in Anderssons universum av svällande bröst och bulliga bakdelar är i sanning en sinnlig fröjd.
Kim W Andersson slog igenom med ”Love hurts ” år 2006 och nu kommer uppföljaren, logiskt nog döpt till ”Love hurts 2”. Precis som i del ett ägnar sig Andersson åt att ohämmat vältra sig i (tillsynes) klyschig populärkultur. Det är sci-fi action, b-skräckfilm och barnvampyrer för hela slanten i denna samling serienoveller som alla på olika sätt cirkulerar kring temat olycklig kärlek.
Genreinspirationen i kombination med den tidigare nämnda fäblessen för kvinnokroppen hade lätt kunnat resultera i något pubertalt och sunkigt, men glädjande nog tillåts framförallt kvinnorna inte att fastna i stereotypens fällor. På det hela taget är det faktiskt snarare männen som skildras som endimensionella våp utan alltför skarpa knivar i lådan.Ett sätt att jobba som det manlige serietecknarkollektivet inte direkt gjort sig känt för.
Anderssons kvinnor är det verktyg som används för att sätta den där nya twisten på de tämligen förutsägbara berättelser som, åtminstone historiskt sett, brukat känneteckna skräckgenren. Här är den typiska kvinnan inte en collegebrud vars kropp lustfyllt exponeras innan hon resolut tas av daga utan snarare en stenhård rymdfeminist som är ute efter blod. Med andra ord kvinnor som jag verkligen gillar att läsa om.
Andersson är utan tvekan en fantastiskt skicklig tecknare.
Vad gäller språkhanteringen är jag inte riktigt lika imponerad. Linjerna flyter perfekt men orden känns inte riktigt lika säkra. Jag saknar även tid till fördjupning. Det är en mängd väldigt korta berättelser vi får ta del av och jag hinner inte riktigt dras med och bli engagerad. Det är inget fel i att få sig lite snabb action-underhållning till livs, men jag tror att Andersson har ett längre epos i sig om han bara vågar släppa sargen. De gånger han låter berättandet ta lite mer tid och jobbar med bilder utan text får jag en liten försmak av hur suggestivt det skulle kunna vara. Jag hoppas helt enkelt att Love hurts 3 blir en riktig serieroman. Lång, med mer tid för upptrappning och avslutande klimax. Och såklart, en himla massa böljande linjer.
Uppdatering:
Recensenten nämner att hon skulle önska sig en fullängdare och Andersson har ju faktiskt skrivit en sån! Läs mer här.
Mottagen: 2 februari 2014
Anmäl textfel
