Staden på andra sidan - Fjäderpennan - Kartonnage Finns i lager, 163 kr

Staden på andra sidan - Fjäderpennan

Av Kim M Kimselius

Matilda låg vaken och lyssnade på stormen som ven runt knutarna på det gamla trähuset. Det lät som om varenda bräda kved av smärta, när vinden ruskade om huset. Hon var rädd. Inte för att det var mörkt, inte för att det blåste, inte för att hon var ensam. Mormodern låg i rummet längre ned i korridoren, hon skulle snabbt kunna ta sig dit om rädslan tog ett rejält grepp om henne.

Hon hatade strömavbrott och mörker. Typiskt att hennes mobiltelefon var urladdad, då kunde hon inte ens använda den för att lysa upp rummet. Hon visste att mormodern alltid hade en ficklampa beredd vid sängen. Hon var van vid strömavbrott, eftersom hon hade bott här i stort sett hela sitt liv. Matilda var övertygad om att det inte ens hade funnits ström i huset när mormodern var barn. Ibland brukade mormor fnysa till och säga "nymodigheter", när det var något elektriskt som inte fungerade.

Matildas rädsla kom inte av något som hon kunte ta på, se eller höra. Det var en känsla hon hade. Något hemskt var på väg att hända, eller redan hade hänt, och på något sätt var det hennes fel.

Hon kunde för sitt liv inte komma på vad hon hade gjort för att känna så här. Hon tänkte igenom de senaste dagarna. Hon och Markus hade varit och badat, legat på bryggan och pratat om allt. Nåja, nästan allt. För de hade absolut inte pratat om staden på andra sidan, de hade inte heller pratat om kompassen. Förutom den gången när Markus hade berättat att han hade gömt den och aldrig mer ville se den.

Matilda förstod honom. Hon ville inte gärna uppleva det skrämmande hon hade varit med om sist de hade besökt staden Gledi i landet Hamingja. Landet på andra sidan den skimrande bubblan, dit kompassen fört dem första gången hon och Markus hade träffats.

Vissa saker hade varit roliga, men många av dem hade varit skrämmande och riktigt otäcka. Det hade hon aldrig berättat för Markus. Han trodde att hon alltid var tuff och modig. Innerst inne hade hon alltid burit en gnista av rädsla.

Just nu hade den vuxit till en flamma som hotade att förinta henne.

Det smattrade från fönstret. Matilda for ur sängen med ett skrik. Hon stod blickstilla i sin gröna pyjamas med djungelmönster. Ännu en gång smällde det till mot fönstret. En röst hördes ute i stormen.

Matilda tassade försiktigt fram till fönstret och kikade ut genom de vita spetsgardinerna. Någon stod där ute och stirrade upp mot henne.

Hjärtat bultade så att hon trodde det skulle hoppa rakt ut genom kroppen och landa med en blodig duns på den vävda trasmattan.

Hon bet sig i läppen och satte händerna för munnen för att inte skrika högt, när nästa omgång grus träffade rutan.

Sluta! Sluta! Sluta! tänkte Matilda, men hon sa inte ett ord, knep bara ihop ögonen och försökte förtränga mörkret, stormen och den fasansfulla vålnad som stod där ute och försökte ta sig in till henne.

Jag visste att något hemskt skulle hända, jag visste det!

Matilda sjönk ihop på golvet och kände blodsmak i munnen.

Utgåvor

Anmäl textfel