LitteraturMagazinets recension
av Släpp fången loss!, KG Hammar
Gud i det provisoriska språket
KG Hammars nya bok "Släpp fången loss!" handlar om att tro på ett nytt sätt. Det är en bok som väcker frågor och invändningar.
Förre ärkebiskopen KG Hammar har fått mycket kritik för något som har uppfattats som otydlighet. Vad tror man på när man är kristen? Vad är kärnan i Svenska kyrkans lära? Jag förstår nu att hans hållning inte har med slapphet att göra utan är ett ärligt försök att etablera en meningsfull gudsbild för nutidsmänniskan.
KG Hammars nya bok "Släpp fången loss!" har den krävande undertiteln "Gud bland metaforer och apofatiska provisorier". Hans hustru undrar om han inte vill ha några läsare! Själv förlitar han sig på att de är nyfikna, och begreppen är inte heller nya. Det handlar delvis om språkkritik. Gud är som andra ord godtyckliga, och i det fallet försöker vi också ringa in något "bortomspråkligt".
Det underlättar förstås när man läser om man är vetenskapligt bevandrad, i metod såväl som i tidigare forskning. KG Hammar har skrivit förordet till den amerikanske teologen Marcus J. Borgs "Kristendomens hjärta" som nu kommit på svenska. Borg har under lång tid utarbetat ett metaforiskt gudsbegrepp som haft stort inflytande. Att omfatta ett sådant betyder inte att man tror mindre, skriver Hammar, utan på ett annat sätt.
Gud är mänsklighetens största, äldsta och mest innehållsrika metafor, men en sådan saknar stabil betydelse. Kontexten, tiden och platsen ger den dess innebörd. Nästan allt i Bibeln och i de kristna dogmerna är påverkat av den antika världsbilden. Då sitter Gud uppe i himlen, är övernaturlig och höjd över våra mänskliga villkor. Men Jesus då? undrar jag. Jo, Gud blev synlig i Jesus från Nasaret, och inkarnationen säger något om Gud alltid och överallt, skriver Hammar. Då tycker jag att mycket av problemen med gudsbegreppet är lösta. Men jag är ingen teolog.
I reaktion mot en förlegad världsbild har teologerna flyttat in Gud i vårt inre. Moderna teologer har också införlivat evolutionen i gudsbegreppet. Gud finns i allt. I universum finns ett gudsmedvetande som går mot både något större och alltmer förfinat. Gud är en process. Ungefär så har jag förstått de tankar som utgick från jesuitpatern Pierre Teilhard de Chardin under tiden för andra världskriget och som man sedan byggt vidare på.
Författaren tar själv upp att en journalist en gång frågade om han trodde på Gud eller inte. Då gav han svaret: "Det beror på vad du menar med Gud". Jag tycker att han får skylla sig själv när den stora tidningen på sin förstasida skrev att ärkebiskopen inte visste om han trodde på Gud. Man får välja rätt forum för sina vetenskapliga spetsfundigheter. I boken skriver Hammar att Gud inte finns i samma bemärkelse som allting annat finns. Det är inget nytt med det. Om Gud inte kan bevisas som observation finns han inte, säger ateisterna. Men för en kristen handlar det om tro som tillit och förtröstan. Det är inte särskilt radikalt att påstå det heller. Och när det kommer till trosbekännelsen och hur mycket man måste hålla med om skriver Hammar att det handlar om att lita på Gud som denne beskrivs i kyrkans tredelade trosbekännelse. Hoppsan! Något som fastslogs redan ett par hundra år efter Kristus.
Det är uppenbarligen inte helt lätt att vara konsekvent när det gäller uppdatering av trosbegrepp. Det vore förstås också lite väl magstarkt att ge sig på Svenska kyrkans kollektiva bekännelse. Boken väcker frågor och invändningar, men kanske betyder det bara att den framgångsrikt ger sig in i det vetenskapliga samtalet.
Hammar har måhända provocerat i onödan. Men han har utmanat vårt tänkande med ett gott syfte. Han vill underlätta för oss att infoga vår personliga livsberättelse med den kristna. Då kan tro väckas och grundtillit skapas. Mot slutet blir författaren mer innerlig. Vår tids filosofi tänker i termer av relationer, och det var kärleken som var grundmönstret i Jesus möten med Gud och medmänniskor. Det är det vi ska försöka efterlikna.
Mottagen: 9 november 2015
Anmäl textfel
