LitteraturMagazinets recension
av Tullias värld, Kerstin Ekman
Jag saknar en gestaltning
Kerstin Ekmans nya bok ”Tullias värld” är inte en roman. Det som författaren lyckas vaska fram om sitt objekt räcker inte. Det kanske heller aldrig var tanken. Det vi vet om Tullia består av de rader fadern Cicero tillägnat henne i sina brev. En älskad dotter var hon.
Att den romerska tillvaro som omger Tullia mer än hon själv blir ämnet gör mig besviken. Fattas fakta kan man skapa fiktion. Men mina förväntningar kommer på skam.
Före detta akademiledamoten Kerstin Ekman läste latin på det kommunala gymnasiet i Katrineholm. Hon kom att älska de romerska poeterna, Horatius, Ovidius och Vergilius, mer än grammatiken – förstås. Hon suktade också efter romersk verklighet. Hennes far uppmuntrade intresset och köpte Schück-Sjöqvist, ”Rom” till henne. Men ännu mer spännande tyckte hon att Ferdinand Mainzers ”Kampen om arvet efter Caesar” var. Den återgav hennes pojkvän för henne kapitel för kapitel.
Senare blev det litteraturhistoria med poetik och klassisk fornkunskap vid Uppsala universitet. Vid ett tillfälle undrade Kerstin Ekman om det kanske var kvinnor som utlöst stridigheterna i den isländska Njáls saga. Då blev hon tillrättavisad av professorn som sa att ”käringträtor” inte hade någon betydelse i litteraturen.
Men nu är Ekman ingen skolflicka längre. Hon får läsa och tycka vad hon vill. Hon börjar leta efter romerska kvinnobilder och hittar då mest gudinnor, nymfer eller mycket berömda kvinnor som den egyptiska drottningen Kleopatra eller kejsar Augustus hustru Livia. Boken är illustrerad med statyer, mosaiker och foton. Forskningen har dock gått framåt och skuggorna har börjat leva. Men det är alltid skärvor av liv.
Ciceros dotter Tullia är den sköra tråden i min berättelse, skriver Kerstin Ekman. Och Tullia möter oss just som skärvor i en mosaik. Författaren får placera in henne i romarrikets syn på kvinnor. De ska vara orörda när de gifter sig. De är orena under menstruationen och efter barnafödslar, längre om de fött en dotter. Barnafödandet är kvinnans livsuppgift, och en son ska det vara, eller flera. Genom Ciceros brev får vi kännedom om Tullias fyra män och om hennes barnalstrande som inte blev lyckosamt. Ett barn dog efter några veckor, ett annat ledde till hennes egen död. Kvinnorna själva hade vaxtavlor att skriva på, men orden suddades lätt ut. Nog hade väl Tullia skrivit till sin far när han var i landsflykt i Grekland?
Kerstin Ekman skriver också ganska mycket och fragmentariskt om sådant som inte direkt har med Tullia att göra. Hon berättar om männens maktkamper, om krigen och kommer in på andra världskrigets illdåd. Vergilius naturdikter leder över till reflexioner kring vår hotade miljö.
”Tullias värld” framstår som en redovisning av författarens lärospån och personliga funderingar. I hennes bok finns en skör tråd snarare än en röd. Jag blir inte så engagerad. Jag längtar efter en gestaltning av Tullia och hennes värld. Och den behöver inte vara sann.
Mottagen: 15 maj 2020
Kerstin Ekman är själv med och skriver manus
"Grand final i skojarbranschen" blir film
Läs mer ...
Munter satir prisas i Ivar Lo-Johanssons anda
"Grand final" får stort litterärt pris
Anmäl textfel
