LitteraturMagazinets recension
av Då var allt levande och lustigt - om Clas Bjerkander : Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland, Kerstin Ekman
Kerstin Ekman skriver blommande biografi
Du behöver knappast skämmas om du inte har hört talas om Clas Bjerkander. Kerstin Ekman lyfter i sin nya bok upp en ganska anonym präst och naturvetare ur historiens mylla för att skriva en blommande biografi.
Som en sorts uppföljare till den tidigare essäboken "Se blomman" får en följa Bjerkanders liv och ta del av tidsandan under svenskt 1700-tal. Det sekel då Bjerkander växer upp råder frihetsideal, framstegsoptimism och upplysning.
För en son till en enkel arrendebonde finns större möjligheter än tidigare att ta steget till högre studier och göra en klassresa. Efter en tid i Uppsala återvänder han till hemtrakten i Västergötland. Där kombinerar han så småningom sitt prästämbete med naturstudier i Linnés anda.
För den som har besökt Kinnekulle söder om Vänern kommer det inte som en överraskning att det passar bra för studier av dess rika flora och fauna. Själv har jag varit på studieresor med gymnasieklasser till platåberget och dess omgivning för att ta del av natur och kultur. Förutom blommor och stenarter kan man besöka Husaby källa och Varnhems klosterkyrka, som kan berätta om den svenska historien.
Det var väl inte alla elever på resan som intresserade sig för vare sig växter eller medeltida byggnader. Ointresset hos den moderna människan bottnar troligen i att det saknas kunskap om dess betydelse och därmed inlevelse i arternas betingelse, som Ekman beskriver det. Många arter som utforskades och systematiserades på 1700-talet hotas idag av utrotning, men det bekymrar oss inte i så stor utsträckning som det borde. Bjerkander visade i sina rön att han hade en förståelse för sambanden i naturen och Ekman förmedlar de känslorna och kunskaperna vidare till läsaren.
Det är fascinerande att genom Ekman och de historiska källor som hon har använt se naturen genom en 1700-talsmänniskas ögon. Bjerkander kan som bondson och präst på landsbygden göra upptäckter som inte bara bidrar till ökad kunskap om naturen, utan som också kommer till nytta för jordbruket. Han visar bland annat hur skadeinsekter påverkar skördarna och säger emot tidigare kunskap som sa att det mesta handlade om vädret. Viss uppskattning får han för det i sin egen samtid, men senare forskare har också kunnat bekräfta en del av hans slutsatser.
Läsaren får följa Ekmans efterforskningar i texten när hon jobbar för att levandegöra historieskrivandet utan att för den skull slarva med trovärdigheten. Jag gillar påminnelsen att det vi känner till om historien endast är en bråkdel, och att varje berättelse om den utgörs av ett pussel där många bitar saknas. Framför allt är det ett stycke som fastnar hos mig, skrivet i samband med skildringen av Bjerkanders barndom. Här briljerar Ekman också med sin prosa:
"Men det som ingen minns har också hänt. När besvikelsen över förlorade kyrkböcker går över kan jag känna glädje över att gossen Klas får springa fri bland fjärilar och fäflugor på Timmerbacka och se hägern speta på långa ben ner vid sjön och ta en vimba. Då glömmer han katekesen till nästa förhör utan att någon skriver upp det. Det flyktiga kvävs så lätt av det dokumenterades tyngd."
Bjerkander publicerar forskning i Kungliga vetenskapsakademin och får bland annat ge namn åt en fjäril; gnidknisselmalen Tebenna bjerkandrella. Man blir väl ingen kändis i forskarvärlden genom att studera skadeinsekter, men Ekman vill sätta ljuset på de insatser som han gjorde. Bjerkander framhävde inte sig själv, han framstår som en jordnära man med en ganska tidstypisk koppling till såväl religion som naturvetenskap. Han odlade sin trädgård och var tillfreds med den tid han levde då allt var levande och lustigt.
Mottagen: 4 september 2015
Kerstin Ekman är själv med och skriver manus
"Grand final i skojarbranschen" blir film
Läs mer ...
Munter satir prisas i Ivar Lo-Johanssons anda
"Grand final" får stort litterärt pris
Anmäl textfel
