Recension
av Never let me go, Kazuo Ishiguro
Kloner vs människor i romantiserad idyll
Boken berättas av Kathy. Nu 31 år gammal försöker hon se tillbaks till tiden på Hailsham och i The Cottages. Vad var det egentligen som pågick under de vackra omgivningarna och bakom de strikta reglerna. Boken handlar om en alternativ verklighet i samtida England. Kazuo Ishiguro lyckas bygga upp en känsla av ett underliggande hot och han matar läsaren med en hunger om att få veta mer. Berättarrösten börjar i nutid för att senare i kronologisk ordning berätta om sitt extraordinära liv.
Tidigt i boken börjar berättelsen om Kathys tid på internatskolan Hailsham med sina idylliska omgivningar. Vi får följa huvudpersonerna Kathy, Ruth och Tommy och de andra eleverna på skolan. I skolan uppmuntras eleverna att utrycka sig konstnärligt, det är en ära att få sitt konstverk utvalt av den mystiska madame. Ryktet säger att de ställs ut i madames galleri. Men ingen vet, eftersom ingen tillåts lämna skolan.
Eleverna på skolan förbjuds att beblanda sig med världen utanför skolan. De följer strikta regler om diet och träning. De förmanas att aldrig röka och dricka eller på annat sätt förstöra sina kroppar. Barnen trillas i att de är väldigt viktiga och de måste ta hand om sig själva för det högre syftet. Plötsligt spricker idyllen då de får veta att de är kloner som i framtiden ska användas som mänskliga reservbanker. Med blandade känslor tränas de i sina olika uppgifter i livet. En del av dem accepterar sitt öde medans andra inte har lika lätt att göra det. Boken handlar om vänskap och kärlek. Den väcker många etiska frågor. Det blir en etisk kamp klonerna kontra de riktiga människorna där läsaren är Dommaren
På många sätt är det en väldigt bra bok. Jag kan rekommendera den. Men, jag tycker Kazuo Ishiguro kan bättre.
Mottagen: 1 april 2012
Anmäl textfel
