LitteraturMagazinets recension
av Begravd jätte, Kazuo Ishiguro
Djuplodande äventyr ur historiens dimmor
Ett äldre par lämnar sitt hem för att söka sin son som lämnat dem för länge sedan. De vandrar genom den britanniska vildmarken, någon generation efter kung Arthurs tid. Men dimmorna över landet sveper svårgenomträngliga slöjor kring deras och andra människors minnen. Axl och Beatrice, det gamla paret, kämpar med minnena från sina liv och grunderna för sin kärlek. På färden ställs de inför vän, fiende och odjur och måste avgöra vem som är vilket.
Förutom Axl och Beatrice möter vi en saxisk krigare, en ung pojke och en övervintrad riddare som alla återkommer genom historien. Kazuo Ishiguro smider samman ett slags vandrande kammarspel där väggarna utgörs av omgivningens dimbankar och människornas glömda förflutna. I Begravd jätte växlar han genre till fantasy, men äventyret tar aldrig fokus från personerna och deras relationer.
En mytisk stämning vilar över handlingen, en sagornas tid som väcks till liv genom Ishiguros lågmälda prosa. Han tvekar inte att rada upp vältaliga repliker för att bära berättelsen framåt – bitvis påminner texten om ett drama, komplett med drivna monologer. Ordväxlingarna avlöser ödesmättade miljöskildringar: ruiner, hedlandskap, underjordiska hålor, förrädiska vatten och labyrintartade byar. Det är lätt att se bilderna i Ishiguros knivskarpa beskrivningar. Så tar känslor och stämningar över; medlidande griper läsaren med huvudpersonerna och dem de möter.
Ishiguro berättar om vikten av att försonas med ett grymt förflutet. Kriget skymtar i dimmorna, både bakåt och framåt i tiden. Såren går djupt och frågan är om tiden kan läka dem när de sårade och de som sårat förtränger vad som hänt, ett ämne som blir aktuellt både i dagens krigstrauman och tystnadskultur. Han skildrar en hatets psykologi med precision och inlevelse, hur våld föder våld och hämnd kan utkrävas i förväg för ännu ej begångna oförrätter.
Historien blottläggs långsamt, bit för bit. Ishiguro formar sina figurer genom deras val, vad de säger och gör. Samtidigt flyktar deras minnen om vilka de egentligen är och vad som hänt dem, så de tvingas lära känna varandra och sig själva på nytt jämsides läsaren. Så låter han handlingen utspela sig både i människorna och kring dem, främst Axl och Beatrice, men även för de övriga i sällskapet. De blir människor av kött och blod, men även av värderingar, ande och tillkortakommanden.
Begravd jätte rör sig obehindrat i gränslandet mellan saga och historisk roman. Ishiguro väljer en berättelse forna människor kunnat tro på och vars budskap klingar sant in i våra dagar. Han bemästrar stilen till fulländning, som det anstår en nobelpristagare.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-En fantasyfantast som söker något annorlunda, den som uppskattar finstämda människodramer eller den som helt enkelt gillar Arthurlegenden.
Mottagen: 10 december 2017
Anmäl textfel
