LitteraturMagazinets recension
av Det enda könet, Katrine Kielos
Världsekonomin sedd genom skarpa genusglasögon
Jag ska erkänna att när jag kryssade för den här boken i katalogen över möjliga recensionsexemplar missade jag att ta reda på vad Kielos bok egentligen handlade om. Jag hade läst hennes debut, ”Våldtäkt och romantik”, som var en kritisk genomgång av hur vi tänker kring könsroller i samband med våldtäkter. Så jag trodde helt enkelt att en bok av Kielos med titeln ”Det enda könet” skulle vara genusvetenskaplig – och kryssade för direkt, utan att läsa igenom presentationen.
Ner i min brevlåda dyker alltså en 300 sidor diger bok om ekonomi, sedd med genusglasögon. Det handlar om ”den ekonomiske mannen”: att modeller över hur människor fungerar som rationella, autonoma, egoistiska individer i ekonomiska sammanhang bygger på en stereotyp bild av hur mannen är, som aldrig har stämt med män eller människor utan snarare bygger på femåringars världsbild, innan de lär sig ta hänsyn till omgivningen. Och i detta tappas det arbete som huvudsakligen görs av kvinnor – hushållsarbete och oavlönat eller avlönat omsorgsarbete – bort. Det anses inte ha ekonomisk betydelse. Samtidigt gör synen på att alla individer är självständiga med valmöjligheter, och att marknaden bara fungerar och måste fungera som den fungerar, att det inte finns utrymme för visioner kring rättvisa eller intersektionella perspektiv: klass, etnicitet, kön, etc.
Jag var alltså inte alls insatt i nationalekonomi eller världsekonomi när jag började läsa – men det behövdes inte. Kielos skriver på ett engagerat och lättfattligt sätt som gör att sida efter sida flyger förbi. Många konkreta exempel gör allting förståeligt och Kielos bok blev något av en ögonöppnare för mig, på många plan.
Den enda kritik jag kan rikta mot Kielos, så oinsatt som jag är i det ekonomiska, är att hon företräder en tidvis stel form av vänsterinriktad feminism. Kielos är helt enkelt inte alls queer. Till exempel skriver hon om ett frapperande exempel i USA där det skulle avgöras om särbehandling av gravida kvinnor på arbetsmarknaden kunde räknas som könsdiskriminering. Slutsatsen blev att nej, så länge gravida män och gravida kvinnor behandlas lika handlar det inte om könsdiskriminering. Och det är helt klart en ganska skrattretande exempel på icke-queer argumentation, men jag hoppar till en smula när Kielos skriver att vi mycket väl vet att världen fungerar så att män inte kan bli gravida. Den enkla sanningen kan se väldigt sann ut, men samtidigt har vi hela det här året haft en riklig diskussion om tvångssterilisering av transsexuella – en debatt som i grunden handlar om att det finns individer som vill få en juridisk könstillhörighet som man och ändå behålla sin förmåga att bli gravida. Det finns redan de som identifierar sig som män och har genomgått allt ett könsbyte innebär utom just kastreringen, som har burit och fött barn. Det är inte alls ämnet för Kielos bok, men där jag önskar att ”Våldtäkt och romantik” hade innefattat någon slags medvetenhet om att män kan bli våldtagna önskar jag att Kielos här åtminstone hade visat en medvetenhet om att det finns andra sätt att tänka bortom extrema – men alltför lättsagda – förenklingar om vad män är och vad kvinnor är.
Jag rekommenderar ”Det enda könet”, dels till alla som – med Kielos ord – är ”förförda” av bilden av ”den ekonomiske mannen”, men främst till alla som inte orkar sätta sig in i ekonomiska modeller och kritiken gentemot dem. Här kan Kielos bok bli mer än bara en introduktion: en inbjudan till att ifrågasätta hela den världsbild som vårt samhälle i så hög grad bygger på.
Mottagen: 21 maj 2012
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Läs mer ...
Anmäl textfel
