Recension
av Niceville, Kathryn Stockett
Att kämpa med hedern i behåll och högburet huvud
Skeeter återvänder till sin hemstad Jackson i Mississippi efter avslutad collegeutbildning. Ganska omgående rullar allt på i samma gamla hjulspår som vanligt. Hon bor hos sina föräldrar, ständigt kritiserad, och umgås med sina väninnor, ständigt i olika meningslösa societetssammanhang.
Men allt är inte som förr. Skeeter själv har förändrats och ser plötsligt på sin gamla hembygd med nya ögon. Alltmer desperat efter mening får hon jobb på den lokala tidningen där hon, som enda anställda kvinnan förutom receptionisten, får skriva hushållsspalten.
Genom arbetet lär hon känna två av traktens talrika svarta hushållerskor, Aibileen och Minny, och tillsammans beslutar de sig för att skriva en bok. En bok om att jobba för vita människor som gärna låter de svarta kvinnorna uppfostra barnen och laga mat men inte vill dela badrum med dem på grund av rädslan för de ”svarta bakterierna”.
Alla människor i boken befinner sig i olika sorters förtryck, låt vara av väldigt olika grad. Man förtrycks på grund av sin hudfärg, sitt kön och sin klass. Uttalade och outtalade krav pressar in alla i den mall de förväntas passa in i. Vissa låter sig villigt placeras medan andra gör våldsamt motstånd. Männen krigar och dödas. Kvinnorna kämpar emot genom att berätta sin historia.
Kathryn Stockett beskriver en tid som inte ligger särskilt långt tillbaka. En tid där precis allt var uppdelat. Svarta och vita bodde i olika stadsdelar, män och kvinnor hade olika spalter i jobbannonserna. Den som hade mage att peta med tån på andra sidan gränsen hotade att utlösa kaos och föstes raskt över till sin egen sida, med våld om så kräves.
I romanen finns, som vanligt, hoppet hos barnen. De rena och oskyldiga. Ingen föds till rasist även om en rasistisk omgivning nästan kan garantera en framtida förlust av den medfödda färgblindheten. Det är barnen som utsätts för det dubbla svek det innebär att inte bara berövas sin oskuld, utan också måste börja avsky den som uppfostrat dem.
Arvet sitter djupt i våra hjärtan. Den som blir slagen slår. Den som blivit kränkt kränker i sin tur andra. Men arvet går att bryta. Det är när det vita barnet vänder sin blick mot den svarta kvinna som uppfostrat det och kallar henne mamma som saker och ting börjar hända. Det är då vi måste inse att det inte finns några gränser mellan raser och klasser. Det har vi bara hittat på.
Gott så. Och jag vill verkligen tro att det är så ”lätt”. Men jag blir så förjordat trött på de stockkonservativa små, små vita kvinnorna. De vidriga rödbrusiga männen som i sin litenhet slår sig rusiga mot en svart tonårings huvud. Jag vill tänka att de formats av generationers sätt att se på livet, men det är så svårt! Svårt att fatta hur man kan tvinga sin hemhjälp att äta lunch ute i snön hellre än att dela bord med den som lagat maten som därpå serveras.
Vi har kommit långt. Men vi är långtifrån framme. Kampen för allas lika värde är ständigt pågående och inte ens en svart president i USA kan borga för att vi ska få vila från den.
Mottagen: 26 juni 2012
Anmäl textfel
