LitteraturMagazinets recension
av Annabel, Kathleen Winter
Berörande men orealistiskt om ett barn med två kön
I "Annabel" måste huvudpersonen välja att vara antingen kvinna eller man. Tänk om han faktiskt är något mitt emellan?
Ett barn föds i en inuitby i Kanada. Genast när barnet har lämnat moderns kropp är det uppenbart att något inte är som vanligt. Barnet ser inte ut att bara vara en flicka, eller bara en pojke. Det ser ut att vara både och, samtidigt.
Finns det plats för en "hermafrodit" i världen? Nej. Det finnsinte plats för undantag, det finns inget tredje kön, det finns inga dubbla kön som erkänns rent juridiskt. Alltså undersöker en läkare barnet och konstaterar att det enligt riktlinjerna för hantering av specialfall ska betraktas som en pojke. Vilket är ovanligt – oftast anses barn som har oklar könstillhörighet, de intersexuella, vara bäst lämpade att opereras till flickor.
I Winters bok bestäms det alltså på ett tidigt stadium att barnet är en pojke och operationer tar vid för att försöka rätta till det som inte stämmer med det nu bestämda. Barnet får namnet Wayne, men hans mamma Jacinta kan aldrig släppa tanken på att hon faktiskt fick en dotter och att det var fel att låta den dottern försvinna, opereras bort. Pappan är mera bergfast besluten om att det faktiskt är en son de har fått.
Problemet är bara att när Wayne växer upp lyckas han aldrig riktigt känna sig som den pojke alla säger att han är. Som liten blev han kallad för Annabel av en vän till familjen, vars döda dotter hette så. Det namnet har fastnat i hans minne och i hela hans liv, men allt som det står för är både förbjudet och otänkbart.
När Wayne kommer i tonåren måste han ta manliga könshormoner för att utvecklas "rätt". Hans kropp har nämligen visat sig producera kvinnliga hormoner, hur mycket läkarna än menade att han måste ses som man. Samtidigt uppstår medicinska komplikationer och till sist kan inte föräldrarna dölja för Wayne hur det ligger till. Hans liv blir inte lättare, men hans känslor av att vara annorlunda har åtminstone bekräftats.
Det pronomen som boken använder är hela tiden "han", men den fråga som kommer att uppta mer och mer av Waynes vuxna liv är vad han faktiskt är, ifall han verkligen tänker och känner efter. Vill han fortsätta ta manliga hormoner, eller vill han hellre låta kroppen ha sin gång? Vilket slags liv kan han leva?
Kan Wayne släppa ut den kvinnliga sida av honom själv som han redan har gett namnet Annabel? Måste han välja att vara antingen kvinna eller man? Tänk om han faktiskt är något mitt emellan? Kommer han någonsin att bli accepterad fullt ut som någonting alls, eller är han redan dömd att bli utesluten och sedd ner på?
Winters roman är en lättsamt skriven behandling av ämnet intersexualism, som också fångar många frågor kring könsroller i allmänhet.
Det ska understrykas att den form av intersexualism som beskrivs är ovanlig och att det finns andra intersexuella tillstånd som är mindre dramatiska, men lika verkliga.
Vissa saker i berättelsen är också extremt uppseendeväckande, helt bortom rimlighetens gränser. Jag får stämma in i den kör med engelskspråkiga röster som undrar om medicinskt omöjliga scenarion verkligen var ett måste i boken. Intersexualism är märkligt nog. Övernaturliga inslag är knappast behövliga.
I övrigt är "Annabel" en berörande och angelägen bok. Vi har inte alls att göra med något mästerverk, bland annat på grund av det summariska och alltför ljusa slutet efter en väldigt tung och sorglig bok. Ändå är det en läsning som både griper tag och stannar i minnet. Jag berörs av Waynes kamp med sig själv och världen runtomkring.
Jag hoppas att Winter fortsätter att skriva om identitetsfrågor, men slipar sin penna en aning.
Mottagen: 11 maj 2014
Anmäl textfel
