Recension
av Tigerkvinnan, Katerina Janouch
Lite för många spår i en och samma bok
Böckerna om barnmorskan Cecilia Lund har ett språk som tilltalat mig. Det hetsas inte fram någonting, meningarna och orden får ta god tid på sig att förmedla innehållet. Katerina Janouch har en balans i sitt berättande som är svår att sätta fingret på. Språket känns rent och, i brist på ett bättre uttryck, propert, utan att för den sakens skull kännas trögt och gammaldags.
I den fjärde delen om Cecilia Lund och hennes familj, Tigerkvinnan, är Cecilia gravid med sitt femte barn och ska snart sluta arbeta för att gå hem på föräldraledighet.
På ett plan är allt frid och fröjd. Livet flyter på och relationen med John har stillat sig efter otrohetskriser och annat. Samtidigt känner Cecilia en stress över hela situationen. Ett femte barn. Ytterligare en liten individ som ska ha sin självklara plats i deras redan ganska stormiga familj. Cecilia gläds över sitt ofödda barn samtidigt som oron sitter som en tagg inuti henne.
När sedan ett anonymt paket anländer med posten, adresserat till Cecilia, blir hon rejält omskakad. Det innehåller en obehaglig överraskning som hon inte vet hur hon ska hantera och bestämmer sig för att inte nämna innehållet för någon. Samtidigt ruskas tillvaron om på olika plan för Cecilias båda systrar och för hennes mamma.
Det är en turbulent tid för Cecilia, hennes egen familj och för den närmsta släkten och det är oklart om och i så fall hur, de ska ta sig vidare. Cecilia själv känner sig hotad av en främmande person. Vem är det som vill henne och hennes familj illa, och hur långt kan denna person tänkas gå för att lyckas?
En invändning jag har, efter att ha läst Tigerkvinnan, är den att det blir lite väl turbulent. Hur mycket kan en enda barnmorska råka ut för? Om det kommer ytterligare en del i serien hoppas jag på inte så många olika spår samt färre sidor. Jag tror berättelsen skulle vinna på det.
Mottagen: 13 mars 2012
Anmäl textfel
