LitteraturMagazinets recension
av Babyrace, Katerina Janouch
Ansträngt och hysteriskt i feelgood om barnlängtan
Vid en viss ålder anses de flesta kvinnor känna den biologiska klockan ticka extra starkt, vilket leder till en önskan efter barn. Författaren Katerina Janouch har valt att lyfta just den känslan i sin nya feelgoodserie. ”Babyrace” är den första delen och fokus i berättelsen ligger på just barnlängtan.
Tanken är nog att det här ska bli lättsamt och roligt om kvinnors biologiska klocka och längtan att skaffa barn. Lättsamt är det, men inte speciellt roligt.
Det är tidigt 2000-tal i Stockholm. Sandra och Emily, bägge singlar och bästa kompisar som nyligen fyllt trettio, är missnöjda med hur livet har utvecklats. Det känns tomt och trist och på fyllan en kväll kommer de överens om att det som egentligen saknas i deras liv är barn. För att råda bot på saken startar de en tävlig, ett Babyrace. Den som först blir gravid med en kille som de har lite känslor för och som inte är en total looser vinner. Tillsammans ger de sig ut för att med liv och lust hitta potentiella barnafäder, men saker och ting utvecklar sig inte riktigt som det tänkt sig.
Huvudpersonerna framställs som vimsiga, korkade höns som inte har den blekaste aning om vad det innebär att ha barn. De verkar inte heller vara intresserade av att ta reda på hur skulle kunna vara. Istället myser de med söta babykläder och spionerar avundsjukt på sina grannar när de har vaknätter med sina spädbarn. Samtidigt duggar det tätt med deras floskler om moderskapets fantastiska utmaningar och höjdpunkter. Katerina Janouch försöker balansera upp det hela med att slänga in barnrelaterade situationer där allt är kaos, men det hjälper föga. Det blir ansträngt, hysteriskt och på flera ställen tålamodsprövande.
”Babyrace” hade varit helt platt fall om det inte hade varit för att det gnistrar till med en underfundig humor med jämna mellanrum. Ofta i samband med roliga och intressanta bifigurer. Det räddar upp handlingen och skänker tillfälligt en lite småmysig stämning. Dock funkar det inte alla gånger, ibland blir känslan mer av att Katerina Janouch driver hårt med sina huvudpersoner. Det känns lite som om ”Babyrace” är lite av en kamelont och dessutom svårt att bestämma exakt vilken skrud som gäller för tillfället. Som läsare blir det då svårt att avgöra exakt vad som vill förmedlas, vilket leder till en splittrad läsning. Tyvärr blir just den känslan bestående efter avslutad läsning.
Mottagen: 30 januari 2015
Anmäl textfel
