LitteraturMagazinets recension
av Svikaren, Katarina Wennstam
En överdos av engagemang och korrekthet
Katarina Wennstams "Svikaren" är en rapp och underhållande spänningsroman. Den väcker min nyfikenhet på huvudpersonerna, polisen Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin, båda kvinnor som på olika sätt lyckas ta sig fram i en mansdominerad värld. Jag blir tillräckligt intresserad för att vilja följa dem på ytterligare två äventyr som följer, då boken är första delen i en planerad trilogi.
Boken handlar om ett mord på en fotbollsspelare som har bytt lag från AIK till Hammarby. Vi får följa med till fotbollsarenor och omklädningsrum, som Wennstam visar oss på ett initierat och medryckande sätt. För att inte tala om den inblick vi får i den ankdamm som Juristsverige verkar utgöra. Dessa skildringar hör verkligen till bokens styrka.
Wennstam har ett effektivt språk och är skicklig på att fånga och förmedla stämning. Hon använder sig av träffande liknelser, som till exempel "en åder plöjer fram utmed tinningen som en aggressiv flod, oregelbunden och blåskimrande under den tunna huden", när hon ska beskriva Rasmus Flodin, en fotbollshuligan, inför en kommande attack mot motståndarlaget.
Men. Min huvudsakliga invändning handlar om hur Wennstam knyter frågor kring maktordning i samhället till huvudkaraktärerna. Det känns överlastat. Charlotta Lugn är inte bara kvinnlig polis, hon är homosexuell också. Advokaten Shirin Sundin har persisk bakgrund och på grund av hennes familj får frågan även en klassdimension eftersom Stockholms fattigare förorter ställs mot välbärgade Nacka. Stundtals känns "Svikaren" som en engagerad, men alltför flyhänt analys i hur flera olika maktordningar samverkar. Vi hinner inte tränga ner särskilt djupt i de båda kvinnornas känslovärld och jag undrar om inte Wennstam försöker greppa över för mycket.
Wennstam gör ändå ett lovvärt försök att nyansera kvinnoförtrycket, då huvudpersonerna bryter mot normer på flera plan. Och det är just när de reflekterar med utgångspunkt i sin bakgrund som boken känns angelägen. Det händer till exempel när Charlotta Lugn undrar om hon verkligen kan leda förundersökning som handlar om hatbrott mot homosexuella, med tanke på hennes egen sexuella läggning. Tyvärr sveper Wennstam förbi dessa stycken alltför fort, varken karaktärerna eller läsaren hinner känna efter.
Så till själva brottet som beskrivs i boken. Utan att avslöja för mycket måste jag uttrycka viss skepsis mot själva brottsförloppet, som inte känns ett dugg övertygande. Men å andra sidan – vi vet att verkligheten till och med överträffar fiktionen ibland, så varför ska inte fiktionen få ta ut svängarna?
Vad hoppas jag till nästa bok? Att Wennstam vågar stanna upp och låta karaktärerna fundera klart och att hon inte följer PK-branschens checklista slaviskt vidare. Den här boken dignar redan av engagemang och korrekthet. Det är klart att det har saknats och att det behövs, men här finns varning för överdos. Och vad gäller alfahannarna, dessa slemmiga män mitt i sina juriskarriärer, låt både oss och Shirin Sundin möta färre av dem i framtiden. Det vore så befriande.
Mottagen: 7 mars 2012
Anmäl textfel
