LitteraturMagazinets recension
av Stenhjärtat, Katarina Wennstam
Våld mot barn rör upp läsarens känslor
Få teman berör så mycket som våld mot de försvarslösa. Katarina Wennstam behandlar här ämnet i en spänningsroman och låter läsaren ta del av förhörsprotokoll och rättegång. Det är en omtumlande läsning.
Berättelsen inleds med att en bil bromsar in framför akutintaget till Astrid Lindgrens barnsjukhus. En mamma springer in med sin baby Gloria, en sex månader gammal flicka: ”Hjälp mig! Ni måste hjälpa mig. Hon andas inte. Hjälp henne!” Mamman är förtvivlad. Hennes man tar de båda små sönerna med sig till fiket.
Läkarna reagerar på babyns allvarliga skador och gör en anmälan. Författaren redogör detaljerat för den massiva hjärnblödningen, blödningarna i ögonbottnarna och frakturer på ben och armar som röntgen utvisar. Både lite äldre och de nu livshotande skadorna. Läkarna gör bedömningen att skadorna har uppkommit genom att barnet skakats ”Shaken baby syndrome” och att flickan troligtvis kommer att få bestående hjärnskador.
Hur är någon funtad som kan göra något så ohyggligt mot ett värnlöst barn? Den frågan ställer sig både polis och åklagarsida. Och vem är den skyldige? Föräldrarna ställer sig helt oförstående till skadorna, mormor och farmor likaså. Ingen verkar veta något och föräldrarna intygar var och en på sitt håll att de inte gjort något som skulle ha skadat babyn, och att den andre föräldern också är oskyldig. Ändå förstår man att något är totalt fel i trebarnsfamiljen i det fina, men halvfärdiga huset.
Under undersökningstiden häktas de båda föräldrarna och de båda pojkarna får bo hos mormor. Hela handlingen utspelas under 40 dagar och inleds den 16 december. Spänningen hålls uppe hela tiden under bokens 382 sidor. Polisens undersökning leder till att en förälder åtalas.
Shirin Sundin, advokat, får i uppgift att föra barnets talan i samarbete med åklagaren. Jag tycker inte att hennes privatliv, dåligt sex, otrohet och funderingar på skilsmässa, egentligen tillför något till berättelsen. Inte heller kriminalinspektören Charlotta Lugns ansträngda relation till sin mamma. Relationsproblemen känns lite mer som utfyllnad och faller också lite platt. Kanske är jag lite trött på relationstjafs. Det som verkligen bränner till i boken är helt och hållet den lilla babyns fruktansvärda öde och frågan om vem som är skyldig och framför allt: Varför och hur kunde det hända?
Så småningom framkommer uppgifter som gör att den ena föräldern blir starkt misstänkt och åtalas. Vi vet ännu inte om den åtalade är skyldig och Katarina Wennstam belyser de olika roller en åklagare och försvarsadvokat har, allt för att bortom rimligt tvivel ska uppfyllas för en fällande dom. Kommer rättvisan att peka ut rätt gärningsman? Och vilket straff är rättvist för en förälder som redan straffats hårt av sitt lilla barns öde?
Jag blir djupt engagerad i babyns orättvisa livslott och vetskapen om att författaren hämtat inspiration från fall hon mött under sitt arbete som kriminalreporter gör att handlingen iklär sig realismens brokiga kläder.
Mottagen: 2 november 2013
Anmäl textfel
