LitteraturMagazinets recension
av Erik XIV, Katarina Harrison Lindbergh
En mer normal Erik XIV
Det vi tror oss veta om Erik XIV, konung av Sverige 1560-1568, är att han var sinnessjuk och att hans bror, Johan III, mördade honom genom att förgifta hans ärtsoppa när han satt fängslad på Örbyhus. Författaren Katarina Harrison Lindbergh vill nyansera vår uppfattning genom att filtrera bort propagandan efter Eriks död. Hennes kritiska läsning av de källor som finns ger oss förtjänstfullt den hela människan.
Erik var Gustav Vasas äldste son. Han uppfostrades av fadern till att bli kung men också till att ha omsorg om syskonen. Brev visar att Erik har en god relation till sin familj, inklusive drottning Margareta som är hans styvmor och Gustavs andra hustru. En stor mängd brev och andra skrivelser är bevarade i riksregistraturet som påbörjades 1523 och finns att tillgå på Riksarkivet i Stockholm.
Eriks utbildning var en blivande renässanskungs. Hans lärare hämtades både från Tyskland och Frankrike. Latin var ett viktigt ämne, och Erik behärskade det väl. Han skrev dagbok och gjorde andra anteckningar på latin. Tyska och franska lärde han sig också. Naturvetenskap, matematik och astrologi, som då var en vetenskap, fick han sig till livs. Musikaliska noter finns bevarade av hans hand. Att spela instrument, sjunga och dansa hörde till tidens bildningsideal. Naturligtvis tränades han också fysiskt i till exempel bollspel och fäktning.
Gustav gav sönerna var sitt hertigdöme. Erik fick 1557 ett förläningsbrev på Kalmar stad och län, Kronobergs län och Öland. Johan blev samma år hertig av Finland. Gustav Vasa dog 1560 och efterträddes som planerat av Erik. Han var den första svenska kungen som tog sig ett ordningstal. Det blev nummer 14 efter en fantasifull regentlängd författad av Johannes Magnus 1554. Egentligen skulle han ha blivit Erik IX.
I början av 1560-talet försämrades kontakten mellan Johan och Erik. Johan gifte sig med den polska Katarina Jagellonica utan att meddela brodern. Han bedrev också en självständig utrikespolitik och lierade sig med Polen-Litauen som i Eriks expansionsplaner för Baltikum var en potentiell fiende. Vid en riksdag i juni 1563 dömdes Johan skyldig till landsförräderi. Flera medhjälpare ställdes inför rätta för samröre med fienden. Johan och hans nyblivna hustru hämtades i Åbo och sattes i fängelse på Gripsholms slott på obestämd tid.
Harrison Lindberg kommenterar systematiskt källorna till de händelser hon tar upp. En av de längsta genomgångarna gäller de så kallade Sturemorden i Uppsala. Familjen Sture misstänktes ha konspirerat för att få bort Erik från tronen. Det ser ut som om källäget är gott, men det är än i dag svårt att finna bevis för sammansvärjningen. Man kan dock komma fram till ett ungefärligt händelseförlopp när det gäller vedergällningen.
Kungen själv deltog i mordet på Nils Sture. Sedan lämnade han hastigt Uppsala. Kungen ville på väg mot Stockholm vara ensam med sina samvetskval. När han var tillbaka verkade han inte vilja regera. Han var svag och led av melankoli. Enligt författaren saknar krisen 1567 motstycke i Eriks liv. Men han lyckades även då driva igenom saker, som sitt giftermål med Karin Månsdotter, frillan som han hade en dotter med. Efter sonen Gustavs födelse 1568 fick de sin arvprins.
Erik var sjuk för sina synders skull. Så uppfattade människor omkring honom hans belägenhet. Ingen drog emellertid nytta av situationen för att avsätta honom. Men 1568 var scenen en annan. Johan hade släppts fri och smidde planer. Många inom adeln ville ha Johan till kung. Brodern Hertig Karl ställde också upp. Ett skäl kunde vara att Erik gift sig med en ofrälse kvinna, ett annat att man tyckte att Eriks rådgivare Jöran Persson fått för stort inflytande. Det fanns också en högst reell rädsla att Johans hustru Katarina skulle bli utlämnad till tsar Ivan. Erik hade förhandlat med tsaren, och denne accepterade inte något annat än henne för att ingå i en allians med svenskarna.
I slutet av 1568 fängslades Erik på Stockholms slott. Till en början levde han och familjen drägligt. Men allt eftersom fritagningsförsök gjordes utifrån flyttades de till andra slott, Åbo, Kastelholm på Åland, Gripsholm och Västerås, och villkoren försämrades. Karin födde flera barn som avled, men Johan såg en risk att de fick söner som skulle göra anspråk på tronen. Därför separerades Erik från de sina. Hans sista anhalt blev Örbyhus, där han avled 43 år gammal 1577.
Johan såg till att Erik fick en enkel begravning i Västerås, och ingen familj eller släkt underrättades. Monumentet i domkyrkan blev dock mer ståndsmässigt senare, på Gustav III:s initiativ.
Blev han mördad? 1958 öppnades graven i Västerås domkyrka. Kvarlevorna innehöll stora mängder arsenik. Så svaret är ja. Men i brev till Johan efter dödsfallet står det att Erik varit sjuk en vecka, fått bikta sig och på natten efter det avlidit. Nog är det skrivet för att dölja ett mord. Men man hade kanske passat på att förgifta Erik medan han ändå var sjuk. Låg då giftet i ärtsoppan som ryktet säger? Nej, troligare är att det doldes i en vinbägare. Erik tyckte om vin och skulle nog varit mer benägen att dricka en bägare än att sleva i sig soppa med entusiasm, skriver Harrison Lindbergh.
I slutet av boken återkommer författaren till Johans propaganda efter Eriks död. I Johan III:s brev till undersåtarna upprepas ordet tyrann. En tyrann var det rättmätigt att störta. Erik ska, enligt Johan, ha förtryckt sina syskon. Lindbergh Harrison visar att förhållandet till dem var gott. Erik ska också ha använt domstolen Höga nämnden för egna syften. Författaren skriver att när han försökte höll nämnden oftast emot. I och med inrättandet av domstolen likriktades rättsväsendet i landet, alla skulle dömas på samma grundval. Korruption och slarv kom också att bestraffas effektivare.
Erik var både ond och svag som ledare, enligt Johan. Harrison Lindbergh vill visa att Erik XIV var en mer normal människa. En människa går igenom kriser, fattar dåliga beslut och ångrar sig. Oftare än paranoid var Erik naiv och senfärdig. När Johan gjorde uppror på sommaren 1568 trodde Erik först inte att det var allvar. Han hade också en modern, romantisk syn på äktenskapet. Han älskade verkligen Karin.
Erik fick en förlorares biografi. Den har författaren lyckats nyansera med den nya boken om Erik XIV. Där undersöker hon noggrant källorna och den betydelse de fått inom forskningen. Hon visar också vad kungen uträttade för Sverige under sin tid som regent. Förutom att inrätta en föregångare till Högsta domstolen förbättrade han de usla vägarna i landet, införde skjutstavernor att användas i stället för våldgästning och sände ut lantmätare att kartlägga landet. Erik satsade också målmedvetet på örlogsflottan. Den blev en viktig grund för det svenska stormaktsbygget på 1600-talet. Bestående till vår tid är renoveringen av Kalmar slott som fick en stor del av renässansinredningen under Eriks tid.
Mottagen: 7 februari 2022
Anmäl textfel
