LitteraturMagazinets recension
av Spökflickan, Katarina Genar
En oerhört fin spökhistoria om vänskap
Katarina Genar författare och logoped. Det som kännetecknar hennes skrivande är blandningen av mystik och spänning med vardaglig verklighet, och att hennes böcker är lättlästa utan att vara torftiga.
Det är sommarlov och Anna har precis flyttat från Stockholm till en liten by långt ut på landet. Det nya huset har stått tomt sedan 50-talet, då en flicka mystiskt försvann och huset tömdes. Nu pratas det på byn om flickan som försvann och som kanske spökar i huset. Några killar som Anna träffar varnar henne för spökflickan och Majken som säljer jordgubbar på torget verkar sitta inne på hemligheter om huset.
Anna tror inte på spöken. Hon är mest upptagen av de sms hon inte får av sin bästis hemma i Stockholm. Kanske är hon redan utbytt och bortglömd? Men på nätterna drömmer hon om en flicka i svarta lackskor och en gammaldags klänning. Det verkar som att hon letar efter något. Snälla, hjälp mig, ber flickan i drömmarna.
En dag hittar pappa ett gammalt foto som är taget i trädgården. På bilden står flickan i drömmen och ser in i kameran med mörka, allvarliga ögon. Hon har funnits på riktigt!
Nej, Anna tror inte på spöken, men det känns som att hon inte är ensam. Hon känner sig iakttagen. En vit klänning skymtar mellan träden, en hammock gungar en vindstilla kväll.
Majkens barnbarn Siri är fast besluten om att ta reda på om spökflickan finns och vad hon vill. Till slut möts de, Anna och Siri. Och det som i början var en spökhistoria blir en oerhört fin berättelse om vänskap. Så sårbar vänskap kan vara men även så stark att den trotsar tid och rum.
Jag brukar tänka efter varje bok jag läser att det här var den bästa hon har skrivit, Katarina Genar. Nu undrar jag om hon kan bli bättre! Jag älskar hennes Maria Gripe-stämning som vi snart måste döpa om till Katarina Genar-stämning; det mystiska, sällsamma och vagt vemodiga. Det är en kuslig stämning - lagom för gåshud men aldrig för läskig. Jag älskar hur hon skildrar dels flickornas vänskapsförhållanden men även Siris mormor som sörjer sin förlorade vän. Det är så fint. Men allra finast är bilden av spökflickans mamma. Jag har aldrig läst en så kärleksfull skildring av en psykiskt sjuk mamma!
Mottagen: 23 maj 2017
Anmäl textfel
