LitteraturMagazinets recension av Min kamp 4, Karl Ove Knausgård
Knausgård växlar ner till fyran
När jag för några år sedan flitigt besökte pubar på Södermalm i Stockholm hade jag som vana att skrämma bort efterhängsna män i baren genom att dra anekdoter från mellanstadiet. Det funkade nästan alltid: långa haranger om skolresor och klassföreståndare verkade som snabba motgift mot fulla exmusikers närmanden på, säg, Kvarnen klockan 02.45.
Jag öppnade därför Knausgårds romansvit med skepsis. Djupstudier i gympapåsar, smörgåspålägg och plask i vattenpölar kändes helt enkelt inte som något som skulle kunna hålla en heltidsarbetande småbarnsmamma vaken.
Vad fel jag hade.
De tre första delarna drabbade mig på ett oväntat vis.
Knausgårds minutiösa och vad som i alla fall framstår som tvångsmässigt detaljrika redogörelse för sin barndom fann jag oemotståndlig i sin brutala ärlighet.
Vad lyfter då denna berättelse över andra barndomsskildringar? För det första: detaljerna. Knausgård måste på något sätt ha hittat till ett själsligt tillstånd där orden liksom bara föll ur honom. Resultatet är häpnadsväckande. Hans ordflöde får mig att minnas lukter, smaker och känslor ur min egen barndom som jag trodde att jag hade glömt. Det är en fantastisk känsla.
För det andra: den totalt hänsynslösa uppriktighet med vilken han beskriver både sina egna och andras tillkortakommanden.
För det tredje: fadersporträttet. Kritiken som vissa skribenter har levererat från feministiskt håll känns helt felriktad. Jag läser serien som en närstudie av en manlig förövare. Sällan eller aldrig har jag läst något som så detaljrikt och osminkat framställt en mans våld mot sin familj; hur en pappa – utan att använda grövre fysiskt våld än örfilar och armgrepp – kan hålla en hel familj i schack genom att pendla mellan värme och kyla. Hur en mans inre mörker, skuld och självdestruktivitet kan få honom att förvandlas från en poesiskrivande och karismatisk yngling till en spillra som dämpar ångest genom att sätta skräck i undersåtar.
Hur skuld går i arv.
Karl-Ove Knausgårds livskamp består i att kämpa mot sin inre fader. Han arbetar med sin svärta, sin maskulinitet och på att få en nära och ärlig relation till sina barn. Svär sig till sömns att han aldrig, aldrig ska bli som sin far. Ändå misslyckas han ständigt.
De delar i boken som behandlar denna kamp är det starkaste jag någonsin läst.
Att den fjärde delen av "Min kamp" inte alls når upp till de första delarnas briljans kan man därför bortse ifrån. Alla delar av en människas liv är inte nödvändigt intressanta.
Denna del kretsar kring en ung man och hans författardrömmar. När Karl Ove Knausgård precis gått ut gymnasiet flyttar han till en liten fiskeby långt upp i Nordnorge för att arbeta som lärare. Jobbet är han helt ointresserad av. Precis som figuren Asker i Knausgårds landsman Agnar Mykles åh så vackra ”Sången om den röda rubinen” är Karl-Ove besatt av kärlek, eller – för att tala klarspråk – av att få ligga. Den unge Knausgård är i själva verket helt könsstyrd.
Mellan alla för tidiga sädesuttömningar, frasiga spermafläckar i kalsonger och spejanden på yngre elevers bröst och rumpor när unge herr Knausgård drömmen att bli författare. Det är kombinationen av de könsliga och de konstnärliga delarna av den Knausgårdska kampen som engagerar mig minst. Förmodligen eftersom jag inte kan identifiera mig i dem. Som kvinna (vågar mig på ett vågat sociologiskt begrepp här!) är det visserligen spännande och lite exotiskt att ta del av hur Knausgård och hans pojkkompisars kukar drar dem genom tonårslivet. Hur deras vakna tid fullständigt går åt till att dölja ståkukar, kämpa bort oskulden och fantisera om bröst och penetration.
Men efter ett tag blir detaljerna tröttsamma. Dessutom gör de mig förbannad. Orsaken har sin grund i missunnsamhet och biologi. Jag hade inte en kuk som drog mig genom tristessen i tonåren. Mina drömmar om det andra könet bestod mestadels av romantiska fantasier och var sällan av påtagligt sexuellt slag. Och kanske ledde just avsaknaden av det manliga könsorganet och dess tillhörande regianvisning till att jag heller inte var fylld med något okuvligt konstnärligt självförtroende.
Men så plötsligt dyker fadern upp i historien igen och då blixtrar det till. Eftersom vi i de tidigare böckerna fått reda på hur dennes liv slutar – att han på ett skrämmande systematiskt vis super ihjäl sig och att Knausgårdbröderna som följd tvingas städa ut torkade spyor och säckar med tomburkar från hans spillra till hus – har vi redan facit i hand, vilket ger beskrivningar av trivialiteter en större tyngd. Berättartekniskt är detta, ja nu uttalar jag ordet – genialiskt.
Jag låter mig således utan att gnälla så värst mycket färdas genom denna transportsträcka till bok med hela kroppen längtandes efter nästa. Serien är – trots fjärde delens lite för triviala partier – storslagen och helt unik i sitt slag. Vi svenskar bör vara tacksamma så länge herr Knausgård vill stanna på svensk mark.
Mottagen: 25 mars 2012
Anmäl textfel