LitteraturMagazinets recension
av Superkrafter - på gott och ont, Karl Modig
Mörker, smärta och kaos – tonårstiden, fast med superkrafter
Karl Modig är född 1994 och bor i Stockholm. Han debuterar nu, 22 år gammal, med ungdomsboken "Superkrafter – på gott och ont" och det är en minst sagt modern ungdomsskildring han bjuder på.
När två tonåringar i Stockholmsförorten Spånga en kväll både träffar varandra och träffas av blixten är förändringen oundviklig. Plötsligt står de där, tillsammans och förändrade. Oscar kan manipulera eld och Klara kan framkalla smärta hos andra. Deras redan bristfälliga tonårstrygghet blir plötsligt än mer söndertrasad. Är de superhjältar nu? Hur är man ens en superhjälte?
Karl Modig slår ett välkomnande slag för 90-talisterna som författare. Kanske är det just därför han skildrar den samtida ungdomen med extra stark träffsäkerhet. Han skapar en genuin verklighetsskildring i "Superkrafter – på gott och ont" med hjälp av små slående inlägg, såsom benägenheten att mäta avstånd i antalet låtar som hinner spelas eller promenadvärken som enkelt uppstår hos den alltför ofta datorsittande. Allt såklart varvat med svårhanterliga och kaosartade superkrafter.
De 30 första sidorna i "Superkrafter – på gott och ont" gör dessvärre inte resten av boken rättvisa. En konstlad (o)vänkrets med tillhörande konflikter blöder ut över läsaren och rostar resterande innehållet. Med mobbning, sexuella trakasserier, slagsmål, fylla och missförstånd tätt klämda intill varandra finns faktiskt nog med konflikter för att fylla en hel bok. Det höga ingångstempot gör att scenerna känns alltför ytliga. Men ge inte upp!
Sakta men säkert växer en ganska skarp ungdomsbok fram som visar sig innehålla betydligt mer än vad inledningen erbjuder. Här finns inte minst karaktärsskildringar som (till sist) känns lika mänskliga och råa som i Sara Kaderfors "Sandor slash Ida" och en skildring av dagens nazism som, om än inte lika påträngande, påminner om Jessica Schiefauers "När hundarna kommer".
Språket i sin tur är ofta kalt, på gott och ont. Det som däremot finns är många upplyftande populärkulturella referenser och välplacerade sanningar. Modig förskönar inte hur en tillvaro med superkrafter kan tänkas se ut. Än mindre censurerar han de vanliga – men ofta tabubelagda – småsaker som är standard i en tonårings liv. Finnar får klämmas, kön får smekas, för mycket tunga får användas vid kyssande och spyan får skvätta på kläderna och sedan torka in.
De flesta, ja sannolikt varje kapitel för sig, hade inte fått särskilt högt betyg av mig. Men som helhet blir boken ändå bra, och det är nog faktiskt det som är det viktiga. Jag kan inte låta bli att se fram emot en uppföljare.
Mottagen: 6 april 2016
Anmäl textfel
