Recension av Amatka, Karin Tidbeck

Avskalat om dystopisk framtid

Jag kan inte sätta fingret på det, men trots att det är elegant skrivet och har ett oerhört talande språk så räcker det inte hela vägen"

Bok- presentation:	Amatka
Författar- presentation:	Karin Tidbeck

Med ett avskalat och precist språk berättar Karin Tidbeck en klassisk dystopiberättelse.

Något har gått fruktansvärt fel för några generationer sedan och det som människan trodde var naturens lagar är inte längre applicerbara på den nya miljö som framträder. Genom att upprätta strikta lagar och hårda regler hoppas de efterlevande att kunna upprätta någon slags värld där det är möjligt att överleva. Men i den världen, med tydliga drag av diktatur i värsta Sovjet-stil, så handlar det till slut bara om att överleva, inte om att leva. Det är en näst intill mardrömslik tillvaro där känsloyttringar och annat icke nödvändigt tjafs skall hållas till ett minimum, vilket resulterar i slutna och mer eller mindre känslomässigt förtryckta innevånare.

I ”Amatka” lever människorna efter kollektivismens ledord och ifrågasättanden av den ledande styrelsen är inte accepterat på något plan. Allt sker för allas bästa och de som ifrågasätter systemet grips för osolidariskt handlande och försvinner tillslut.

Vanja är inrättad i leden och ifrågasätter inte världens ordning, i alla fall inte utåt, och när hon får chansen att resa till den avlägsna kolonin Amatka så tar hon den. Men det blir inte riktigt som hon hade tänkt sig, väl framme märker hon att saker och ting är annorlunda, att hon själv blir annorlunda, och hon bestämmer sig för att stanna. Men saker och ting blir allt underligare i Amatka och när hon tillsammans med bibliotekarien Evgen börjar undersöka ordningen så händer saker som hon aldrig trodde var möjliga.

Det här är en rak berättelse. Med ett avskalat språk berättar Karin Tidbeck en historia som inte är alltför unik i sin genre.

Det var länge sedan jag stötte på en roman som kunde säga så mycket, med så små medel. Trots detta så griper den inte riktigt tag i mig. Det är något som fattas för att en riktig glöd ska uppstå mellan mig och boken under läsningen. Som läsare kommer man inte Vanja tillräckligt nära för att hon som karaktär ska kännas levande och det dystopiska samhället som ska verka avskräckande och samtidigt lockande biter inte heller riktigt på mig, trots att jag är en stor fantast av sådana berättelser. Jag kan inte sätta fingret på det, men trots att det är elegant skrivet och har ett oerhört talande språk så räcker det inte hela vägen. Kanske nästa gång?

Mottagen: 23 oktober 2012

Anmäl textfel