”Ibland tycker jag att jag sitter fast i deras dillande, i deras babblande, i deras jävla pratande! I deras vridande och vändande på orden och deras betydelser. Hos dem tar det aldrig slut. Tillsammans med dem kan man verkligen tro att det är vi själva som uppfinner språket, i varje ögonblick. Orden trillar som pärlor ur munnarna på oss, sprutar och smattrar som hagelskurar.
Och ändå så anade jag ju redan som barn att det egentligen är tvärtom. Det är glest mellan orden. De ligger som skimrande glasflöten på en oändlig havsyta och det gäller att fånga dem innan de driver iväg. Men de finns där runtomkring oss. Orden. Det är vi som tar oss in i språket, inte tvärtom. Vi växer in i det. Det finns där före oss.”

Hannele har blivit nästan trettio då en slump eller om det är en ödets fingervisning ger henne möjlighet att använda sig av den lokal hennes pappa haft som arkitektkontor i Gamla Stan. I detta rum har avgörande händelser för hennes eget liv inträffat.
Hon sätter sig med penna och papper och bestämmer sig för att skriva ned och berätta. Om pappa Örjan, som smiter från ansvar och blir mer och mer beroende av alkohol. Om Bigitta, som styr och ställer för att allt ska vara trevligt och fungera. Om Katarina som drömmer om ett bröllop i vitt, och om älsklingsbrodern Tårt, som lever av hennes sagor.

Den gordiska soffan är på samma gång en tragedi och en berättelse fylld av hopp – om den moderna familjen.

Se också www.karinstensdotter.blogg.se