LitteraturMagazinets recension
av Sockerormen, Karin Smirnoff
Karin Smirnoff - Eländets drottning?
Karin Smirnoff har fått många läsare med sin trilogi om jana kippo. “Jag for ner till bror”, “Vi for upp med mor” och “Sen for jag hem” har mottagits väl av kritikerna, och Smirnoff har tilldelats en lång rad priser.
Med den aktuella “Sockerormen” har författaren lämnat det kärva språket i Norrland för att föra oss in i barnens föreställningsvärld. En utsatthet som anas i jana kippos bakgrund träder här fram på det främre planet. Det finns en säregen fantasi i boken. Den stärker barnen och lättar också upp läsningen. Men ämnet är tungt. Jag är osäker på om jag vill rekommendera boken.
Agnes (lammet) berättar. Hon är i tioårsåldern i slutet av handlingen. Men i början försöker hon dyka ner i sina tidigaste hågkomster. Hon har en Anitamamma som gråter, och det klirrar av flaskor. Ibland glömmer hon bort att ge Agnes mat. Agnes sover på en madrass bakom soffan. En råtta tittar fram och delar de smulor hon lyckats hitta. Vad är detta? Jag kommer att tänka på Monty Python-sketchen, där fyra välbeställda män tävlar om att ha haft den värsta barndomen. Men Råttan hos Smirnoff är nog mest en symbol för Agnes svåra tillvaro, en vänlig sådan dock. När hon lite äldre ser en elefant kedjad på Skansen får den samma funktion. Elefanten delar hennes instängdhet i nöden.
Agnes har två vänner, Kristian och Miika. Kristian känner musikläraren Frank Leide som tar sig an begåvade barn. Anitamamman har själv spelat piano. Hon köper ett, men Agnes får se till att inte blir bättre än mamman. Det skulle hon inte tåla. Frank för samman barnen till en ensemble som får spela i kyrkor och på mindre konserter. Över Frank vilar ett högst tvivelaktigt ljus. Han gör mycket för de tre vännerna, men Kristian och sedan Miika blir utsatta för lärarens mörka sida.
Svårt vid läsningen är att Smirnoff också ger oss Franks perspektiv. Han vill barnen väl, han älskar dem. Men ibland känner han sig extra ensam och behöver tröst. Författaren går dock inte så långt som Nabokov. Efter några sidor av “Lolita” var jag tvungen att lägga ifrån mig boken. Så detaljerat blir det inte här. Men den gråzon som “Sockerormen” befinner sig i är också svår att vistas i.
Agnes, Kristian och Miika är alla tre försummade barn. Fast tillsammans är de modiga. Bara nio år gamla reser de runt i Paris för att söka rätt på Agnes pappa och lillebror. Och de har kraft att skapa musik som betvingar den misär de omges av.
Berättelsen slutar med att Frank lurar med barnen på en maskerad. Där överskrids alla gränser. Jag undrar hur “Sockerormen” kommer att tas emot. Den framstår som något mycket annorlunda i den flod av böcker jag tar del av. Blir nu Smirnoff utsedd till Eländets drottning? Eller uppstår det en diskussion om hur man behandlar pedofili i litteraturen?
Mottagen: 18 maj 2021
Anmäl textfel
