LitteraturMagazinets recension
av Jag kan se i mörkret, Karin Fossum
Motbjudande psykologisk thriller om mänsklig utsatthet
Jag kan se i mörkret är en bok vars hela värld surnat som en bortglömd mjölk längst inne i kylen. Stanken slår emot läsaren redan efter ett par kapitel, och jag, som inte tidigare läst Fossum och undvikit att på förhand läsa något om den här boken, vet inte vad som väntar mig. Jag håller andan som skydd mot vad som komma skall, och tar en klunk till.
Det här är ingen trevlig läsning. Om du väljer att ta bokens jag, Riktor, i hand och följa med in i hans värld så vänta dig inte att bli charmad. Du kommer inte att finna en ny vän.
Riktor arbetar som sjuksköterska på ett vårdhem i välfärdsstaten Norge. Han har sökt sig till omsorgsyrket för att det är i mötet med de allra mest utsatta, de hjälplösaste och svagaste, som han kan känna sig behövd, och därigenom få ett övertag och känslomässig makt. När han möter sina patienters hjälplöshet väcker de hans gravt empatistörda sadiska personlighetsdrag till liv. Han torterar sina hjälplösa offer, och han njuter av det, han får sin kick och den håller honom gående genom resten av hans färglösa vardag.
Boken är en deckare vänd in och ut. Istället för att vi får följa den genialiske kommissariens jakt på den skoningslösa mördaren, så får vi följa den fege och ynklige mannens förvirrade flykt undan rättsstaten. Men precis som så mycket annat som vänds ut och in så blir det inte vackert, sömmarna spretar och mönstren hålls ihop med sträckta trådar.
Om vi läsare själva har ett välutvecklat empatiskt drag så lockas vi att känna en gnutta ömhet för vår antihjälte. Han är ensam och sorgsen, misslyckad och kärlekskrank. Det väcks ett litet hopp om att den fula säcken ska knytas ihop med vackra rosa band tillslut. Vi är ju trots allt människor allihop, såväl offer som förövare törstar vi efter samma kärlek, respekt och samhörighet. Men är man med i leken får man leken tåla. Det här är ingen småtrevlig deckargåta, här knyts inga rosa band och dofterna som pyser ut är inget du vill ha i ditt sovrum.
Karin Fossum lyckas måla starka bilder med sitt språk. Boken lämnar mycket eftersmak. En eftersmak som står dig upp i halsen och ger mojnande kväljningskänslor. Definitivt inget för den känslige – och du som vill ha aktion och skvättande blod, du får nöja dig med en liten skvätt hjärnsubstans som rinner ut ur munnen på det hjälplöse offret.
Mottagen: 26 februari 2012
Anmäl textfel
