Recension
av Kris, Karin Boye
Blekt men starkt om ungdomstvivel och den första kärleken
Den här boken har jag velat läsa i sju år men aldrig kommit till skott med. När jag började på den och var yngre tyckte jag att dialogerna mellan olika personifikationer, som finns insprängda i själva berättelsen, förstörde läsningen. Nu kände jag helt annorlunda. Visst, dessa dialoger är inte lika engagerande som själva berättelsen, men de fyller sitt syfte och tillför fler dimensioner än vad som annars hade varit fallet.
"Kris" är berättelsen om Malin, ung och hängivet gudstroende, som hamnar i en depression och tolkar den religiöst i form av att inte längre uppleva en gudsnärvaro, inte kunna tro. Så en dag fylls Malin av en ny tro: på kärleken, på människan, på livet självt. Malin har helt enkelt blivit förälskad för första gången – i klasskamraten Siv. Det ”händer” inte mer än så, men berättelsen är fin och gripande och ljus även i sin djupaste svärta. En skimrande pärla till bok som jag blir riktigt förälskad i - och sannolikt en bok som tilltalar helt andra läsare än "Kallocain". "Kris" innehåller mer av de teman och stämningar som Boyes gång på gång kretsar kring, men nu i romanform med en huvudperson som vi får följa genom olika skeden, vilket fördjupar och ger en helt annan berättande känsla än de mer koncentrerade poesipärlorna.
"Kris" är alldeles för oläst idag. Den förtjänar att plockas fram, vare sig det är de gamla magasinerade volymerna som dammas av eller de nyare utgåvorna som köps. Det här är en bom som ska finnas att köpa och som har något att säga till de flesta, även om många nog inte förmår lyssna tillräckligt uppmärksamt till allt det som Boye har att säga genom bleka, blyga Malin Frost.
Mottagen: 20 september 2012
Anmäl textfel
