LitteraturMagazinets recension
av Fjärilseffekten, Karin Alvtegen
Om livets avgörande ögonblick och vikten av att prata med varandra
Vad är egentligen viktigt i livet? Karin Alvtegen skriver om hur barndomen påverkar våra val senare i livet, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det enda vi inte kan undvika är att födas och att dö. Ändå undviker vi att tänka på döden.
Fjärilseffekten sägs vara en liten fjärils vingslag som kan bli en orkan någon annanstans i världen. Eller hur händelser i det förflutna påverkar oss i nutid. I romanen möter vi tre människor som kommit till en vändpunkt i livet. Det är de händelser som får oss att ifrågasätta våra val i livet och vart vi är på väg. Det är de avgörande ögonblick som får oss att dela in tiden i före och efter.
Författaren är en skicklig berättare och hennes böcker skildrar människor från djupt psykologiska perspektiv. Det är lätt att hitta referenser till oss själva i hennes romanfigurer, en liten bit här och en liten bit där.
Bodil har fått sin dom, hon lider av en obotlig muskelsjukdom som kommer att leda till hennes död inom något år. Äntligen tar hon sin liv i sina egna händer och lämnar sin kontrollerande man. Hon lämnar allt och bara går. Det är enklast så. Hennes egen lilla hemlighet är faderns lägenhet som hon behållit i alla år. Hon vill leva den tid hon har kvar i ensamhet, ta en promenad, äta på restaurang, ta ett glas vin och njuta av livet så länge det är möjligt. Det svåra blir att berätta för dottern Viktoria, de har bara sporadisk kontakt.
Jag har lite svårt att förstå varför hon gjorde valet att gifta sig med sin man, hon hade redan då genomskådat han egoistiska och kontrollerande egenskaper. Visst, hon väntade barn, men ändå. Det är bara trettio år sedan hennes dotter föddes. Då var det helt accepterat att vara en ensamstående mor och samhället stöttade på alla vis med bostad och daghem. Bodil hade ett yrke. Jag har svårt att förstå att hon gav upp allt för ett äktenskap, inte ens berättelsen om hennes barndom gör att valet blir helt begripligt.
Viktoria har egna problem. Den biologiska klockan tickar och hon klarar inte av att ha en allvarlig relation. Nu tar hon sig i kragen och börjar gå i terapi. Hon meddelar sin mamma att hon vill dra sig tillbaka, i alla fall under tiden hon går i terapi. Pappan har hon inte längre någon kontakt med. Viktoria är den gestalt som inte riktigt får ett djup i berättelsen. Däremot är hennes relationsproblem med män lätt förståeliga. Uppväxten i hemmet med den snedvridna relationen mellan hennes föräldrar gör det enkelt för läsaren att begripa hennes skepsis mot män.
Andreas, lyckligt gift tvåbarnsfar, hamnar mitt i ett rån i en guldsmedsaffär och blir utsatt för dödshot med pistol riktad mot huvudet. Under den traumatiska händelsen blir hans byxor omedvetet blöta. Han upptäcker inte detta förrän polisen erbjuder sig att gå ut och köpa honom ett par nya. Han skäms. Hans barndoms öknamn ”Pissnisse” ekar i hans huvud. Han återvänder till jobbet och först går allt bra, men sedan börjar hans inre förändras. Han simulerar influensa. Han pratar inte med sin fru och han dras med i en psykologisk nedåtgående spiral med oanade konsekvenser. Här skildras posttraumatisk stress på ett skrämmande sätt. Det är så lätt att inte se – och så svårt att hjälpa i tid.
I alla tre fallen har uppväxten utgjort fjärilseffekten och påverkat både de val som personerna gjort och hur de reagerar på sina vändpunkter i livet. Alla romanpersonerna har svårt att kommunicera med sina närmaste. Allt har sin orsak längre bak i tiden, så även den svåra tågolycka som inleder berättelsen.
Karin Alvtegen är otroligt skicklig på att beskriva dessa skeenden. Jag har läst hennes spännande deckare tidigare och även de vilar på psykologisk grund. Hennes språk rinner lätt sida efter sida och hon berättar sina historier på ett trovärdigt sätt.
Mottagen: 20 april 2013
Anmäl textfel
