LitteraturMagazinets recension
av Barnet från ingenstans, Kari Rosvall
Vem var far till Kari?
"Barnet från ingenstans", nyligen utkommen på svenska, är en sann historia om sökandet efter sitt ursprung. Och det är en riktig bladvändare.
I Tyskland fanns under andra världskriget fabriker som skulle förädla ariska barn. Kari Rosvall var ett sådant. I "Barnet från ingenstans" får vi följa hennes sökande efter sitt ursprung. Boken är skriven tillsammans med Naomi Linehan, och gavs först ut på Irland. Nu har den kommit på svenska, i översättning av Kerstin Gårsjö.
Kari är en vanlig människa, bortsett från att hon föddes när hon var 64 år. Av en händelse hade hon snubblat över sanningen. Det skriver hon på första sidan. Så det är dags att hon berättar sin historia.
När Kari vid 17 års ålder söker arbete som sjukvårdsbiträde i Linköping frågas det efter hennes födelseort. Hon vet bara att hon vuxit upp hos adoptivföräldrar i Malexander. Ansökan får kompletteras med ett intyg från prästen. I det står att hon är född i Norge den 6 september 1944. Hon som alltid hade trott att hon var svensk! Där börjar det förflutna komma i kapp henne. Några år senare postar Kari ett brev till Röda korset för att få veta mera.
Parallellt med detta får vi stifta bekantskap med hennes vanliga liv, nåja lite speciella ingredienser hade det också. Till exempel hade Kari som ung flicka arbetat i Sven Stolpes hem och blivit vän med dottern Lisette. Karis pojkvän Daniel som är student vill gärna höra henne berätta om denna intellektuella miljö.
Efter en tid får Kari svar på brevet från Röda korset. Hon får veta vem hennes biologiska mor är. Hon reser till henne i Oslo, men modern är mycket tystlåten om de förhållanden som dottern vill veta mer om. Det är först när Kari många år senare är bosatt på Irland som chansen uppstår för henne att få en fullständig kännedom om sitt livs början. Hon vill ju också veta vem fadern var.
Boken innehåller en del redogörelser för privatlivet med man och barn som inte är uppenbart relaterade till hennes hemliga bakgrund. Men man accepterar dessa. De hör också till den helhet som skildras.
Det är faktiskt en av de mest spännande böcker jag läst på länge. Den är berättad rakt på utan krusiduller. Dramaturgin fungerar väl när löken skalas av inför våra ögon.
Mottagen: 14 januari 2016
Anmäl textfel
