LitteraturMagazinets recension
av Med Gud på vår sida, Karen Armstrong
En djupdykning i spännande religionshistoria
Karen Armstrongs "Med Gud på vår sida" är ett drygt 600 sidor långt faktaspäckat populärvetenskapligt epos i tegelstensformat. Berättarstilen är personlig, med ett intressant språk som skiftar mellan prosa, krönika och fakta.
För den religionshistoriskt intresserade är boken ett hisnande Indiana Jones-äventyr: det är bara att ta på sig safarihatten och kasta sig in bland märkvärdiga historiska gångar, labyrinter, mytiska öden och äventyr, dåd och diverse mänskliga och omänskliga förehavanden – mer eller mindre skräckinjagande, religiöst kopplade, psykologiska och inte minst filosofiska.
Berättandet ligger stundom inte långt ifrån isländsk sagalitteratur genom de friskt uppradade släkt- och härskarhistorierna om maktkamp – spetsade med en väl tilltagen portion bryskt våld. Vi får följa med i den västliga utvecklingshistorien i ett urval, med fokus främst på de abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom och islam). Berättarstilen är högst personlig, med ett intressant språk som skiftar högt och lågt mellan prosa, krönika och fakta. Likt tidigare litteratur jag läst av Armstrong så finns här mycket läs- och tänkvärt på ett begränsat utrymme – och då är den här boken maffig!
Avstampet sker i Gilgamesheposet varefter historia och religionsmyter vävs samman. Vi följer med på en hisnande resa via Indien, Kina och den hebreiska förhistorien. Det framträdande mönstret är tidigt ett starkt förtryckande samhällssystem baserat på strukturellt våld från härskarna. Systemet speglas inom mytologin där aristokratins förehavanden motsvarar gudarnas om än där kryddad med måttad övermänsklighet. Armstrong nyanserar bilden eftersom våldet, förtrycket och aristokratin också har bidragit till utvecklingen av civilisationen. Religionen är här en naturlig del av människans tillvaro: lika integrerad i livet som livet själv. En separation av religion och politik är därför aldrig motiverad.
I den tidiga kristna historien tecknas munkar, biskopar och kristna martyrer upp i våldsamma slaktscener. Människor tvistar om den rätta tron, tolkningen och ledarskapet. Det sistnämnda uppträder även inom Islam på det stora hela, bortsett från martyrskapet som börjar användas först i modern tid. Vi seglar vidare i historien, skådandes hur kampen om den rätta tron, makten och hela härligheten får olika våldsam vind i seglen fram till dags dato. Det märkvärdiga är att ju längre in i boken man hamnar desto mer uppenbart blir berättelsen till en historisk deja vú med häpnadsväckande precision. Politik och religion går hand i hand. Men, inget är heller nytt under solen.
Armstrong belyser slutligen universella radikaliseringsprinciper genom det religionshistoriska rastret. När människor känner sig hotade, utanför eller inte finner syfte eller mening i sitt liv finns en lockelse i det kategoriska. Vid extrem polarisering demoniseras "den andre" så till den grad att de avhumaniseras och då är man inne på en oerhört farlig väg. Risken finns att hamna i ett fanatiskt spår där kränkningar, hot och våld berättigas, det kritiska tänkandet upphör och man inte längre är mottaglig för öppenhet och att det alltid finns flera sätt att se på saken. Som bekant är det alltid enklare att hitta fel hos andra än att skärskåda sig själv. Det är tryggt att ansluta sig till ett läger där svaren är på förhand givna istället för att hamna i osäkerhet där de många olika alternativen står och väger. Poängen är att inga svar någonsin är enkla och man måste vidga sina vyer bortom det uppenbara. Det är bedrägligt lätt att skylla på att dåd är "religiösa", när det vid närmare dissekering framkommer att bilden alltid är betydligt mer mångfacetterad.
Armstrong visar att religion kan vara ett användbart och kraftfullt retoriskt instrument, men historiskt sett har den lika ofta visat sig vara av högst marginell i betydelse. Våld, krig och förtryck uppträder lika väl i sekulariserad dräkt – bara fienden är definierad. Oavsett hur vämjelsefull tanken än är, har det också varit en nödvändig del av uppbyggnad, stabilitet och utveckling vid bildandet av moderna samhällen, nationer och stater. Religionen har funnits med som en naturlig och inflytelserik del: som motiv, retorik och mål, men även som tröst och trygghet. Som titeln anger har Gud hela tiden varit med vid människans sida. Därför är det en lättillgänglig måltavla för smutskastning trots att det inte är religionen i sig som är kärnproblemet utan hur människan med sitt förstånd brukar den i sina syften.
Som läsare av allt religiöst, historiskt, tolkningsbart, tidigare mänskligt traderat, sedermera nedtecknat, redigerat, kanske censurerat och i synnerhet retoriskt slipat material krävs även i denna boks genomläsning en smula sund skepticism och ett källkritiskt förhållningssätt. Den främsta behållningen är hur läsaren tillåts pausa i tillvaron för att zooma ut från världen och se på dess – här begränsade till västliga – historiska förehavanden ur ett åskådarperspektiv. Vi blir varse hur människan förhållit sig till livet på jorden under tusentals år i en något dystopisk och abstrakt målning. Krig och eländen till trots så har otaliga människohjältar likväl funnit vägar framåt, överlevt och "räddat världen". Armstrong medvetandegör läsaren att vi har mer gemensamt med varandra om man granskar människan på längden och på tvären, än de ynka petitesser som särskiljer oss.
Någonstans tänker jag att livsgnistan som ändå väcks i den rykande askan gör att nya jordinvånare åter och åter reser sig likt Fågel Fenix för att på nytt ingjuta tro på en ny och bättre värld. Det är hoppfullt för framtiden. Hatten av för Armstrong!
Mottagen: 17 mars 2016
Anmäl textfel
