Recension
av Den osynliga bron, Julie Orringer
Ett anslag och en medkänsla som övertygar
Ungerskjudiske Andras Levi kommer till Paris på stipendium för att studera arkitektur.
Med sig har han ett mystiskt brev att leverera. Av en tillfällighet kommer Andras senare i kontakt med brevets adressat. Blixtförälskelsen i den gåtfulla och vackra balettlärarinnan Klara Morgenstern, åtta år äldre, blir Andras biljett till mognad.
Det är 1937 och snart gör sig det hårdnande nazistiska klimatet påmint också i Paris. Andras skiljs från Klara och hamnar i arbetsläger. Romanen följer en judisk familjs kamp för överlevnad under Andra Världskriget. Starkast porträtteras de tre bröderna Levi, som håller ihop genom de katastrofer som sveper över Europa.
Julie Orringer (född 1973) ses som en av USA:s mest intressanta nya författare och har fått många litterära utmärkelser för sin debutroman, som är inspirerad av hennes judisk-ungerska farföräldrars upplevelser under Andra Världskriget. ”I Tolstojs anda” anger bokens säljtext, och visst är det en klassisk roman som Orringer skrivit, brett episkt upplagd och med ett fylligt och representativt persongalleri.
Urvalet av tidstypiska markörer förflyttar läsaren till en annan tid. Orringer kan verkligen trolla fram en gata, en miljö, så att man tycker sig uppleva den. Men varför har ingen sorterat bort de flagranta kännetecken som skriker: det här är fiktion! Andras ”fingrar på ett ur i fickan” som väcker minnen av barndomen och ursprunget, han sparkar till ”alla nedfallna kvistar han ser” därför att han är förtvivlad över sitt indragna stipendium – beroende på restriktioner mot judar. Men en tjugotvååring gör väl inte så annat än i böcker? När han dessutom ”inte får en blund i ögonen” undrar jag om översättaren arbetat under press eller om det är författaren som slappat.
Men jag väljer att bortse från dessa skönhetsfel för den värld som Orringer låter uppstå på sidorna. Romanen suger in mig i sin fiktion och det är lätt att sträckläsa de drygt 600 sidorna. Orringer har ett anslag och en medkänsla med sina gestalter som övertygar mig.
"Den osynliga bron" är en utvecklingsroman om en ung och oprövad människa som mognar genom mörka och brutala erfarenheter, men i lika hög grad är den en kärleksroman om frånvaro, längtan och samhörighet.
Mottagen: 15 november 2012
Anmäl textfel
