LitteraturMagazinets recension
av Sal 2, Julie Bonnie
I kvinnokroppen – på liv eller död
Ett tema i "Sal 2” är kvinnokroppen med sin glädje och vånda. Den lilla romanen är välskriven. Jag undrar ändå vad den vill säga som är allmängiltigt.
Julie Bonnies debut belönades med Fnacs romanpris 2013. Författaren är musiker och har också arbetat inom vården. Bokens Béatrice har varit nakendansös i ett turnerande undergroundband. Skild från sin man har hon två barn att försörja. Därför tar hon jobb på en förlossningsklinik. Så det finns biografiska likheter.
Kapitlen från den inrutade arbetsdagen på BB varvas med minnen från ett fritt utsvävande liv. Béatrice älskade sin vackra kropp, den lydde hennes minsta vink, och hon var ett med musiken. Hon kuskade runt med sin man Gabor som var violinist och den övriga ensemblen. Paret bodde i en husbil, även sedan hon fött deras dotter Norma.
Béatrice var mycket lycklig över sitt barn. Norma utgjorde inte något hinder för henne att leva det liv hon önskade så länge bandet höll ihop. Men hon började inte uppträda med en gång. ”Jag ville vara kvar i min moderslycka, min kropp krävde förtrolighet och avskildhet.”
Namnet Béatrice betyder ”den lyckosamma, den som kommer med ljuset”. Hennes yrke som dansös brukade missförstås och fördömas, men den kvinnliga gynekolog som opererar henne efter ett missfall uppskattar det hon gör. ”Kvinnokroppen är så misshandlad nuförtiden och ni ger den upprättelse. Jag var djupt tagen av er senaste show.”
På jobbet på sjukhuset känner sig Béatrice ensam. Hon går i sin trånga rock bland ängsliga kolleger i en hierarki som hindrar dem från att säga vad de tycker. Det var livet på vägarna, dansen och den tajta vänskapen som var hennes liv.
Så gott som alla patienter på BB är oroliga eller olyckliga, vare sig förlossningen gått bra eller illa. Jag tycker det är lite underligt med det urvalet. För Béatrice själv har moderskärleken varit självklar, trots att hon inte kom till sjukhus när hon skulle föda sitt första barn och var nära att dö. Snarare än att ta något ifrån henne har gemenskapen med dottern och sedan sonen invaggat henne i ett behagligt lugn. Men efter sitt missfall däremellan vet hon att det handlar om att ge liv eller död. Kroppen kan åstadkomma det ena eller det andra.
Slutet lovar gott fast det framstår som lite hastigt påkommet. Och något skaver i berättelsen. Béatrice är ett med sin kropp, både i smärta och i lust. Andra kvinnor lever i fruktan. Varför är det så?
Mottagen: 4 april 2014
Anmäl textfel
